Att känna igen sig själv - också där

Foto: Astrid Nydahl

Låt mig skriva några ord om fanatismen. Också godheten har sin fanatism och jag tycker mig se den överallt, varje dag.

”Alltid, under alla omständigheter och på alla möjliga sätt bör du kämpa mot fanatismen (…) du bör kämpa mot fanatismen med hjälp av tålamod, en förnuftig, klarsynt och tydlig argumentering och en konsekvent pedagogik. Men ha också medlidande med fanatikern. Han angriper dig, men berusad av själva attacken biter han i sin egen tunga och krossar till slut sig själv.” (Sándor Márai: Om fanatiska människor, ur Örtaboken, i översättning av Susanna Fahlström ur Visdomsord för vardagsbruk).

Jag anstränger mig att varje dag genomskåda fanatismen. Den är synlig i politiken men också i kulturen. Fanatismen kan manifesteras som ett särintresse, som att stirra sig blind på en och samma punkt i tillvaron, att visa en oförmåga att bredda sitt synfält.

I politiken är fanatismen alltid en ism, en ideologi eller ett slutet system av idéer eller dogmer. På så sätt är också religionen föremål för fanatism: varje religiös tradition har sina fanatiker, oförmögna att se världen annorlunda än de fostrats till, utifrån den egna uppsättningen trossatser, dogmer, slutna system av föreställningar och skrifter.

När jag möter fanatismen ser jag ett allt större behov av egen isolering. Jag vill inte veta av den, jag vill gömma mig. Liksom det i historien funnits människor som aldrig kunnat förlåta sig själv för att de varit aktiva i en totalitär rörelse har jag svårt att uthärda det faktum att jag känner igen mig själv.