”Alla var ryssar, även de snedögda. Smutsiga och decimerade, men våra egna”

Květa Legátová: Hana och Joza (Aspekt förlag, översättning av Tora Hedin)

”Květa Legátová (eg Věra Hofmanová, 1919-2012) kunde av politiska skäl inte verka som författare före 1989 utan arbetade i många år som byskollärare. Vid 83 års ålder fick hon Tjeckiska statens litteraturpris.” Raderna hämtar jag ur ett pressmeddelande från förlaget Aspekt som nu ger ut hennes roman Hana och Joza i fin svensk översättning av Tora Hedin. Jag citerar raderna därför att de sammanfattar villkoren för författare som levt eller lever i totalitära samhällen, där det styrande partiet och staten avgör vad som får skrivas och tänkas, och framför allt vad som inte får det. Vilken förlust det är för en nation, ett folk och en läsekrets att en så fin författare som Květa Legátová inte kunde ges ut förrän den kommunistiska inre kretsen hade störtats i Tjeckoslakien. Men man kan tillägga: vilken rikedom för samma krets när hon då äntligen kan stiga ut ur de tystades krets och till och med belönas av den nya tjeckiska staten för sitt författarskap. Allt detta tänkte jag när jag läste pressmeddelandet.

När jag läser den här romanen tänker jag på något helt annat, nämligen att det ens är möjligt för en människa att med ord skriva fram en helt annan verklighet, göra den synlig och begriplig och därtill befolka den med individer som man nästan tycker sig se medan man läser. Vi förflyttas till tiden för andra världskriget då den tyska nazistaten ockuperar Böhmen och Mähren och gör det till ett protektorat med Sudetlandet och Slovakien. Det är naturligtvis en tid av hård repression. Hana arbetar som läkare men för att undkomma Gestapo måste hon lämnade storstaden under ny identitet.

Hon förs till en liten bergsby där hon ingår ett äktenskap som först väl bara är ägnat att skydda henne, men som sedan utvecklas till en verklig, om än kärv, kärleksrelation. Mötet med de fattiga bergstrakterna, husen och människorna där blir förstås en chock för Hana. Allt tycks eländigt fattigt och obehagligt. Hon frågar sig om hon verkligen ska kunna leva där. Men det sker någonting där med henne. En inre process pågår parallellt med hennes inlemmande i det helt nya och ovana. Det handlar förstås om så enkla saker som att vänja sig vid andra villkor, men också att man börjar omvärdera det liv man tidigare levt.

Läkaren Hana blir plötsligt en riktig lantis som trivs och växer, också i omgivningens ögon. Joza blir allt kärvänligare, han kallar henne Hanulka och han tar med henne för att visa moderns grav, också det ett tecken på intimitet och förtroende. Kriget når förstås fram också till denna trakt och när det går mot sitt slut välkomnar man ryssarna som vore de vänner,

”alla var ryssar, även de snedögda. Smutsiga och decimerade, men våra egna.” 

Ändå tycks det bara handla om några andetag längre fram då man förstår den bistra sanningen också om denna soldatesk som drar med sig våldtäkter och mördande. Allt kan bara sluta precis som det gör, och berättelsen sista ord kan man bära med sig också som läsare:

”Jag marscherar likt en soldat som går i takt till trummorna. Min själ har lämnat mig. Den irrar över bergssluttningarna och vakar över meningslösa gravar.”

De människor som sjunger om stridens tapperhet, krigets skönhet och kamp i andra sammanhang kunde läsa den här vackra – och smärtsamma – lilla romanen för att få den ensamma människans perspektiv på det som drar fram över nationer och folk. Krigsretoriken behöver verkligen möta motbilderna. Květa Legátová har språkets skönhet och konkretion i sin hand, hon skriver en prosa som är både poetiskt laddad och vackert konstruerad som berättelse. Det är ett privilegium att få läsa en sådan berättare, som tagit sin pseudonym från en skolkamrat (Květa) och en djurskyddsaktivist i Brno (Legátová) som med hennes egna ord

”är en riktig dam – till skillnad från mig som har hö som sticker fram bakom öronen.”