Sándor Márai, nätterna och rädslan

Foto: Astrid Nydahl

Föreställer mig alltjämt att man kan bli en smula klokare av att umgås med de betydande tänkarna. Inte att bli en fäsör i deras efterföljd eller en ja-sägare i en beundrarförening (i författarnas historia går det tretton på dussinet av så kallade litterära sällskap som tror att föremålet för deras beundran blir bättre av att avgudas). Jag fortsätter nattlig läsning av Sándor Márais dagböcker. Mening för mening, sakta. Det som nu sker i östra Ukraina skrämmer mig mycket. Nog har vi ofta talat om förkrigstiden, men aldrig har den haft så konkreta skuggor som just nu. Om makteliten i Kreml har för avsikt att återuppbygga den sovjetiska unionen kommer det att gå mycket illa. Det finns trots allt ett par andra supermakter vars agerande också kommer att bli avgörande. Jag läser med stängd dörr och fördragna gardiner, men jag gömmer mig inte. Sándor Márai:

Man prisar en strävsam och pustande essäist, talar om ”hans stora vetande”, han skriver ju om allt mellan himmel och jord. Men alltsedan boktryckarkonsten uppfunnits är ”vetandet” ingen förtjänst – man har bara att gå till bokhyllan, där man hittar en oöverskådlig mängd uppslagsböcker som samlar och förklarar alla uppgifter. Före Gutenberg – och vilket språkområde vi än tänker på – krävde ”vetande” ett oerhört offer, att leta upp de oundgängliga detaljkunskaperna fordrade möda. I dag kräver ”vetande” inte längre ansträngning. Om någon inte ”vet” det han skall föreläsa om är det bara lättja. Den hopsamlade informationen, det som utgör ”vetandet”, är endast då en förtjänst om allt det som författaren letar ihop ger upphov till något nytt och originellt. I uppslagsböckerna, som i ett otal järnvägsvagnar, hopar sig tegelstenarna, av vilka man i dag kan välja mellan att bygga ett fängelse eller en katedral. ”Att veta” är inte längre svårt, att skapa nytt av detta vetande är svårt, nu också, som det alltid varit.

Sándor Márai: Dagbok 1984-1989 (översättning av Ervin Rosenberg, Tranan, utkommer 26 april)