Vakis Loizidis |
Jag har ägnat ett par dagar åt tre nya
diktsamlingar, samtliga utgivna av Oppenheim förlag i Göteborg. Lustigt nog bär
en av samlingarna stadens namn. Det är en tvåspråkig samling av den cypriotiske
författaren Vakis Loizidis, skriven som en lovsång och en förtjust betraktelse
till Göteborg, hans frus hemstad. Det är en ytterst stram och fin diktsamling i
Sonja Tammes översättning och med Jan Henrik Swahn som redaktör. Vakis Loizidis
skriver: ”Måsarna tar sig in i ditt liv/ för att de vill det i Göteborg/ De
fyller staden med sin klagan/ stjäl blommor ur handen/ på Karin Boye” som det
heter i dikten När natten slutligen förlorade greppet. Han kan också ha ett mer
allmänpoetiskt tilltal, som i dikten Nordens gåvor: ”Skogen som vann oss/
Fåglarnas röster som ska återuppväcka oss/ Flodens grumliga vatten/ där det
skyndar fram för att överlämna sin sanning/ till norra skärgården.”
Adam Lundvall |
Med samlingen Jag ångrar att jag föddes debuterar
Adam Lundvall. Det är en både charmig och ilsken diktsvit som bråkar och käftar
med själva livet och de förstadier till vuxenlivet som innehåller mycket
uppror, droger och bedrövelser. Lundvall ropar högt, men han försöker också
stilla sig i en mer ödmjuk ton: ”jag gick planlöst runt/ lyssnade på the cure/
jag ångrade att jag föddes/ sen gick jag till en blomsteraffär/ svängde in på
en kyrkogård/ och lade en lilja/ på en okänd persons grav.” Men ska man sammanfatta Adam Lundvalls debut kan
man använda hans egna ord från bokens baksidestext: ”Det här är min första
diktsamling. Den handlar om festande och drickande, ensamhet, kärlek och hopp.”
Frida Lo Kongstad |
Av de tre samlingarna är det Frida Lo Kongstads
Björntråd som gör det starkaste och mest bestående intrycket. Det har sin
förklaring i att förlaget med redaktionell hjälp av poeten och översättaren Roy
Isaksson haft efterlämnade texter att välja mellan, och av dem sammanställt en
både tät, vacker och gripande diktsamling. Lästa ur dödens perspektiv – och det
gör man när man läser en ung kvinna som tagit sitt liv tjugofyra år ung – kan man
bara känna respekt och tacksamhet. Men man ska också, vilket Isaksson påpekar i
sitt efterord, se att Kongstad är en ung, livfull kvinna som ”sänder på alla
våglängder”. I denna postuma samling finns både poesi och prosalyrik. Texterna
skvallrar om en stark språklig medvetenhet. De präglas av genomarbetad kvalitet
och mogenhet. Och det finns, inte minst, en ofta uppdykande humor och ironi,
inte minst i dikterna om det rent mänskliga i våra tillkortakommanden. Jag
väljer här nu att citera en hel dikt för att något lite glänta på boken hon
lämnade efter sig till oss läsare:
började så småningom/ förlita mig/ och inte vakta varje dag som vore den sista/ började tro att imorgon/ skulle ingenting vara försvunnet eller förlorat/ inte heller jag/ man skulle kunna se det som/ ”började ta dagen för given”/ började klä mig själv i den; svepa den om mig/ och inte tvärtom.De tre bilderna är alla hämtade från förlagets hemsida.
Göteborgspoesi...? Kanske gör frånvaron av 08-mentalitet och kritisk kritik att man vågar satsa på sådan här traditionell, "orfisk" poesi.
SvaraRaderaDen orfiska traditionen: inspirerade, musiska poeter som skriver om den unika erfarenheten på ett metaforrikt språk. Med andra ord: ingen "språkmaterialism" här inte. (Här är en wikisida som förklarar vad språkmaterialism är.)
Lennart, det har du alldeles rätt i. Och just därför är dessa tre så sympatiska att läsa. Språkmaterialismen fortsätter sin resa ner i motsatsen: det oläsliga, det ogörliga.
SvaraRadera