Lungina
var nu inte en ordinär sovjetmedborgare.
Hon hade en uppväxt i Tyskland, Frankrike och Palestina bakom sig och
kunde, både utifrån språkliga
kunskaper och en annorlunda mentalitet, se på det sovjetiska samhället
med något
andra ögon. Hennes berättelser om Stalintiden är påminnelser om
vad som sker med människorna i ett samhälle där angiveriet har gjorts
till
högsta princip. Jag blev särskilt fascinerad av allt hon berättar om de
stora, världsbekanta, intellektuella som kom och gick i hennes liv. Man
möter såväl Solsjenitsyn som Andrej Sinjavskij, Julij Daniel och Andrej Sacharov. Hon berättar om Marina Tsvetajevas betydelse och maktens förnedring av henne.
Det finns mycket att säga om den här boken, den är rik både i sitt tidsperspektiv och i sin detaljrikedom Men jag vill inte närmare gå in på bokens förlopp, eftersom det vore att på förhand röja hur en dokumentär kan vara uppbyggd, med sin närvaro i nuet och i sin livslånga förståelse av hur ett enskilt människoliv kunde gestalta sig i både vardagens familjeliv och i ett yrkesliv som bara alltför ofta saboterades av censur och andra myndighetsingripanden. Men jag vill gärna understryka att Lunginas berättelse är så stark att jag känner mig privilegierad som fått läsa den. Mitt i den större kretsen av dissidenter träder där fram en människa av kött och blod, lika rädd som andra men fast besluten att hävda grundläggande värden och mänsklig överlevnadsinstinkt. Ordagrant är ytterligare en sådan viktig titel ur den ryska litteraturskatten som förlaget Ersatz gör tillgänglig för en svensk läsekrets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.