Beslutsångest eller bara feghet?

Foto: Astrid Nydahl

Att fatta viktiga beslut kan ibland vara mycket svårt, på gränsen till omöjligt. Jag har nu i ett par månaders tid stått inför flera viktiga beslut. Har legat vaken i nattmörkret och vridit och vänt på argumenten. Oroat mig så mycket att varje försök att läsa omöjliggjorts - jo, läser gör jag varje dag, men förstår jag och kommer jag ihåg det jag läst? Allt tycks bli aska och damm inför mina ögon.

Igår - efter ytterligare en timme på kliniken - kom jag hem uppfylld av känslan att det viktigaste beslutet skulle fattas. Det gjorde jag utan att det kändes ett dugg bättre. Först när jag fick tala med en klok människa som menade att jag mycket väl kunde ändra mig igen om några månader föll stenen från mitt bröst.

***

När jag fattat mitt eget beslut läser jag om den fullständigt vansinniga förskrivningen av amfetamin till ADHD-barn. De lär vara nästan 75.000 idag. Vad skulle dessa barn har gjort utan den diagnosen? Vem uppfann diagnosen och vilket kom först: diagnosen eller amfetaminet? Jag ifrågasätter starkt detta lättsinne i medicinsvängen och undrar vilka profitörerna är (nå, de går att hitta, förstås) och varför ett helt medicinskt skrå av läkare och hjärnskrynklare finner detta vara rätt väg.

"Läkemedelsverkets nya rapport om adhd-läkemedel visar på en explosionsartad ökning av förskrivningen av adhd-läkemedel. För sju år sedan handlade det om 15 000 personer som fick medicinerna, förra året var det 74 500. Och det handlar till absolut största delen om narkotikaklassade, amfetaminliknande läkemedel."

Så skriver AB. Fundera bara på innebörden av siffrorna: femton kan ställas mot sjuttiofem även i det enklaste samtal. Det beslut jag fattade har sin rimliga förklaring. Från och med nu ska jag fjärma mig från den branschen. Jag ångrar ingenting.