Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Sex

6. POESI MELLAN ORO OCH HARMONI

”Händer som lyfts / mot det ogripbara / det som inte vill stanna och vara.” Så lyder de första raderna till inledningsdikten i den diktsamling som Ingeborg Erixson (1902-1992) debuterade med. Den hette Tjällossning och publicerades 1945. Raden är betecknande för det som genom alla de följande samlingarna blev hennes poetiska strävan: just att fånga stämningar och ömtåliga, kortvariga tillstånd av närhet till och kontakt med tillvarons, särskilt naturens hemligheter.

   ”Ur vattenådrorna flyter / en outtömlig älv, / allt som lever och andas / genomströmmar dig själv.” Det är dikten ”Uppståndelse” i samma samling som slutar så; i ett ögonblick av sådan närhet.

Rena, enkla idyller är det ändå inte fråga om. Grundhållningen tycks vara den, genom allt sökandet, att ”intet, intet i världen kan stilla / själens eviga hungersnöd.” Under ytan i hennes poesi anar man en inre kamp mellan ångest och vila, oro och harmoni. 

Just därför återkommer vissa motiv ständigt: stjärnan som slår hål i rymdens mörker; gryningen då ljuset föds på nytt, soluppgången. Titlarna är talande: Soluppgång, Det vita ljuset, Åter är allt så levande, Natt och hav, Morgonstämning. 

Ingeborg Erixson växte upp i Västervik i Småland. Fadern hade en högre befattning inom Televerket, och själv blev dottern teleexpeditör. Mötet med den unge konstnären Sven Erixson blev avgörande för hennes liv, de gifte sig 1928, och hon övergav sin anställning för att leva med och inte minst resa med X-et, som hennes man oftast kallas. Bildkonst var för övrigt ett ämne som hon inte var alldeles okunnig i; tvärtom. Hon hade rent av gått en kortare tid i målarskola i Dresden och hade ett öga för konst. Hennes omdöme, det har hon vittnat om, betydde mycket för hennes man i hans arbete.

X-et Erixsons porträtt av hustrun Ingeborg

Det kan mycket väl tänkas att Ingeborg Erixson är mest känd för den biografi hon skrev om maken/konstnären och som gavs ut under titeln X-ets unga år 1978, åtta år efter hans död. Desto angelägnare då att påminna om att hon utvecklade ett betydande lyriskt författarskap i form av sju diktsamlingar; alla utom en publicerade på 1940- och 1950-talen. Den sista i raden, med titeln Landskap för längesedan, kom, efter ett långt uppehåll, så sent som 1980.

Någon riktig 40-talist kan hon inte sägas vara; hon är inte i första hand högspänd eller riden av tidens ångest. Hennes dikter är snarare svala, sökande, de har en lätthet, ja en tyngdlöshet som tvingar läsaren till långsamhet och koncentration. Undantag finns dock, särskilt i senare samlingar. Ebb och flod, från 1948, ger intryck av att vara en krisbok, med svulstigare bildspråk och mörkare, dovare stämningar. Också i den följande samlingen möter dikter med dystra samtidsinslag och med vittnesbörd om en sviktande kontakt med tingen. Bokens titel är talande: Främling i eget landskap.

Aftonens alfabet, som utkom 1957, och som är en bok där varje dikt är illustrerad, eller kanske kan man säga kommenterad, av makens bilder, är rent av en bok där allt är insatt i ett aktuellt tidssammanhang, med hårdare sånger än vanligt. Men när FIB:s Lyrikklubb 1962 gav ut ett urval ur hennes poesi, sammanställt av henne själv, var det stämningsmåleriet med naturen som grund som dominerade. Det vill säga, något alldeles enkelt måleri är det alltså inte fråga om; snarare om försök att ur naturen avläsa och formulera något väsentligt om tillvarons grundlagar, om trösten i det som består och återkommer, liksom om de hotens och dödens villkor som allt levande är underkastat.

    En svit i samlingen Spegelbild talar åskådligt om såväl ”min eftertankes blanka skogssjö” som ”rovfågelns snabba vingslag genom luften, ett iskallt vinddrag som går genom rummet”.
   Ingeborg Erixsons diktsamlingar, med fina omslag av X-et Erixson, är tämligen lätta att hitta på antikvariat. 

   I en skriftserie som X-et-sällskapet ger ut finns dessutom en fin liten studie av Anna Sara Ehrling, Bojan – poet och konstnärshustru, som kom ut 2002. Den bygger till väsentliga delar på poetens egna utsagor i den ovan nämnda biografin över livskamraten.

Här ett smakprov på Ingeborg Erixsons poesi. Dikten, så omsorgsfullt rytmiskt formad, är hämtad ur samlingen Kustlandskap från 1946:

                      Bortom det synliga
                      gunga vågorna,
                      vinden och frågorna,
                      tonlöst och sönderskavet
                      stiger emellanåt
                      ekot från havet.
                      En levande svala har kastats
                      ur tidlöshetens rum,
                      pilsnabbt gå vingarna nedåt
                      där stranden är naken och skum,
                      i detta nu
                      som inte ett moln kan beskugga
                      reser sig ljuset
                      högt över lövverket
                      ut över gruset,
                      skumpärlor, eldpärlor, vågorna
                      mala och tugga.