Själva tillvaron som väntrum? Någonting åt det
hållet är det just nu. Varje morgon stiger jag upp till en ny väntan. Bakom mig
har jag en natt av läsning. Jag fördjupar mig i Alice Munros noveller och gör
det med glädje. Men när morgonen kommer är det alltid en våtgrå hinna som lagts
över landskapet utanför fönstret. Den här vintern är en höstparodi som saknar
både karaktär och riktning. Om pendeln mellan 1 och 10 plusgrader fortsätter så
här kommer vi att minnas januari 2014 som ett våtvarmt omslag. Jag sätter mig i
väntrummet. Äter en enkel frukost. Läser lite i det som tryckts på papper, i
nio fall av tio är det TLS, i andra och sällsynta fall är det en tidning någon
skickat mig. I väntrummet är smärtan från de artrossjuka knäna varje dag
likadan. Några smärtstillande morfinpreparat tar jag inte. Det har jag inte
gjort på hela vintern, av det enkla skälet att de ingen nytta gör. Jag skriver.
Jag läser. Men jag är rädd om tystnaden. Vid lunch kommer den gula postbilen.
Jag tar in det som finns i lådan, gör min lunch och en dubbel espresso. Sätter
mig i väntrummet. Ingen kallelse idag heller. Inget datum fastställt. Jag ömkar
inte mig själv. Tänker istället på de två av mina barn som är sjuka just nu. De
har det värre. De har redan passerat väntrumsstadiet. Men jag sitter kvar här i
väntrummet. Det har en fördel: jag slipper de verkliga väntrummens högar av
Hemmets Veckotidning och den malande, stationära tv-apparaten. Jag slipper dela
rum med andra sjuka. Jag väntar här. Ensam och fri.
Jag har just läst Alice Munro "kärlek, vänskap och hat". Jag är väl inte lika exalterad som Nobelstiftelsen och du verkar vara. Jag skulle säga mediokert. Lite som att Kejsaren är naken.
SvaraRaderaJag är inte exalterad. Jag tycker bara om att läsa henne. Får jag göra det?
SvaraRadera