Jenny Diski – resenären som sjunker in i vitheten

Foto: Alfabeta förlag, Ulla Montan.

Kan en självmordsbenägen tonårsflicka som växer upp i en djupt dysfunktionell familj ha en framtid? Kan hon resa sig och gå ut ur sitt största mörker och skapa ett liv som innehåller någon form av konstruktiv verksamhet? Brittiskan Jenny Diski är ett levande bevis på att det går. Att jag inleder med dessa frågor beror inte på indiskretion från min sida, utan på att Diskis författarskap i hög grad är självbiografiskt och handlar om just detta.

Vitheten. Tomheten. Tystnaden. Ensamheten.  Befrielsen från andras röster och blickar. Diski citerar Melvilles Moby Dick om vithet som frånvaro och motsats: ”Är det därför att den genom sin ändlöshet ger en inblick i universums hjärtlösa tomhet och omättlighet och sålunda med tanken på förintelsen ger oss en dolkstöt i ryggen, när vi skåda Vintergatans vita djup? Eller är det för att vitheten till sitt väsen inte så mycket är en färg som den synliga frånvaron av färg och på samma gång föreningen av alla färger?”.

Vitheten återkommer överallt i Diskis gestaltning. I det vita sovrummet. I viljan att befria blicken från färgintryck. I längtan till snön. I längtan till isen. I förbindelsen bakåt till skridskobanan. I resan till de nordligaste delarna av Sverige i Den motvilliga resenären. (On trying to keep still, Alfabeta, översättning av Cecilia Franklin). I resan till Antarktis. Vitheten som förening av manligt och kvinnligt: bröstmjölken och sperman, att föda text som fransyskan Hélène Cixous brukar säga.   

Att skriva sitt eget liv, är att medvetet gå in i den osynliga skrift som bara jag kan skriva och tyda. Men när jag skrivit den, lärt mig tyda och nedteckna den, är den fri att läsa för vem som helst. Varje gång jag trycker ner en tangent, vet jag att jag närmar mig det förbjudna. Att rota i det förflutna är förbjudet. Att ställa sig framför barndomens spegel och se sig själv sådan man då såg ut. Att gå in i denna spegelbild och vara den så länge skriften pågår. Däri ligger det förbjudna och det som ingen vill veta av. Jag är den ende som kan lära mig att skriva med den egna barndomens bläck, det är vitt som modersmjölk, det är vitt som sperma, och det är ur moderns mjölk och faderns sperma mitt liv kommit till och det är ur dessa livgivande vätskor varje ord har fötts. Så måste jag göra. Annat vore omöjligt. Jag går in i denna spegelbild. Jag simmar i förfädernas vita vätskor och kommer allt närmare den punkt där jag själv blivit till och fötts och vuxit mig in i en värld länge fram än barndomen, och jag simmar i en hågkomst så stark att hela mitt vuxna liv måste bli en rannsakan och ett nedtecknande. Det är nu det måste ske. Det är nu jag måste lära mig att skriva med detta bläck, så att det vita lyser mot en svart botten och vid framkallningen blir just den svarta text på vitt papper som förvandlas till läsbar berättelse.

Är det så Jenny Diski använder sitt liv i det vita, som en skrift mot en mörk fond? Jag tror det förhåller sig så, och när jag läser På tunn is. En resa till Antarktis. (Skating to Antarctis, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) och dess självbiografiska minnestexter, de som går ner i barndomen och sträcker sig fram över vistelserna på psykiatrisk klinik ser jag att det är där drömmen om det vita föds. Men det är inte bara en vit skrift. Det är vithet som oskuld, det är vithet som oförstört liv, ett försök att rekonstruera den barndom som aldrig blev. Här kan man bokstavligt talat säga att det handlar om att rota i det förflutna. Diski är där hela tiden, oavsett vad hon gör. Barndomen, såren och en längtan efter det vita tränger sig på i varje berättelse. Vidgar den, förminskar den, förstorar den, förvandlar den. 

Är det båtfärden från Patagonien ner till isens land jag kommer att minnas mest av? Nej, det är barndomen. Trots de inträngande samtalen, trots de ställvis bitska porträtten av medresenärerna, och iakttagelserna av livet ombord på ett fartyg, är det inte resan jag minns. Det är uppenbart att det  för Diski också är så att barndomen hela tiden tränger sig på. Den tränger undan nuet och det alldeles nyss upplevda. Hemma från Antarktis, fjättrad vid skriften, är det alltid barndomen det tycks handla om för henne.  Jag tror det kan förklaras med att barndomen, oavsett resten av livet, alltid är själva grundvillkoret.  

Hélène Cixous skriver i sin essä Le Rire de la Méduse (Medusans skratt) från 1975: ”Om du censurerar kroppen censurerar du samtidigt din andning och ditt tal. Skriv dig själv. Låt din kropp komma till tals”. Jag skulle vilja påstå att det är just detta Diski gör. Hennes kropp kommer till tals, både som bärare av fysiska minnen och som resande subjekt. I Antartkisboken finns ett mycket obehagligt avsnitt där hon berättar att både mamman och pappan ville smeka hennes sköte när hon var barn. Det är en urbild av det incestuösa. Det är denna kropp, som mer eller mindre våldtagits då den var späd, som nu i skrift återhämtar sin andning och sitt tal, ja sin skrift.

Så här berättar Diski: ”Det fanns en lek båda mina föräldrar brukade ägna sig åt när jag var liten vid de tillfällen då de var överens, Vanligtvis var det när jag hade tagit mitt kvällsbad. Jag torkade mig i vardagsrummet och sprang sedan naken mellan dem, de befann sig i varsin ände av rummet, medan de försökte ta mig på vagina och kittla mig. När de fick tag i mig och lade handen på min blygd skrek jag och försökte komma loss…”. Och senare när hon är tonåring: ”Det var inte förrän senare, när jag var fjorton och hade fått en känsla för att könet var något privat som jag reagerade på ett sätt som nu skulle anses lämpligt. Jag hade rymt från min pappa och Pam i Banbury och åkt till min mamma som bodde i ett hyresrum i Hove. Första kvällen låg jag hopkrupen med ansiktet vänt från henne när hon lyfte på täcket och klev ned i den smala säng vi var tvungna att dela. Hon stack handen runt mitt bäcken och ned mellan benen och började smeka mig. Jag blev störtförbannad.”

Det var inte första gången det hände, men första gången Diski reagerade med vrede. Den kvällen tog hon en överdos Nembutal och blev intagen på psykiatrisk klinik. Där kommer vändpunkten. Den handen och där. Överdosen och inläggningen. Nu kunde det vita börja framträda. Ett nytt liv skulle skrivas och skapas.

Hur hanterade hon som vuxen kunskapen om sina föräldrar och minnena av detta svåra barndomsliv? Det blir märkligt nog hennes egen dotter Chloe som tar tag i saken. Chloe gräver fram allt det viktiga om såväl Diskis mor som far. Fadern var son till Sam och Golda Zimmerman som kommit till England som polsk-judiska flyktingar.  James Simmond, deras son och Diskis far, hade dött av en hjärtattack redan 1966. Den andra dödsattesten som Chloe funnit ”intygade att Rachel Simmonds (…) avlidit 28 mars 1988 på Royal Sussex Hopspital i Brighton.”. Diski slås av insikten, att det gått tjugo år sedan hon såg sin mor sista gången: ”Dödsattesten bekräftade på ett oerhört direkt och skakande sätt, inte hennes död, utan hennes existens ända fram till 1988.”

När Diski  skriver om sig själv som det trasiga barnet heter hon Jennifer. Det är som om namnbytet har en stark symbolisk laddning. Den rumänske filosofen E.M. Cioran skrev att vi efter varje omvälvande händelse borde byta namn, man är inte längre samma person. Att byta namn är att förpassa den tidigare identiteten till intigheten, till icke-varandet. Den existerar bara i våra minnen. Därmed blir det möjligt att betrakta detta förflutna med ett slags objektivitet och kylig närvaro. Intigheten finns beskriven också i Främling på tåg. (Stranger on a Train, Alfabeta, översättning av Meta Ottosson) då Diski drar sig till minnes en tanke från nioårsåldern. Hon hade räknat ut att hon skulle fylla femtio år 1997. Men det var ”ett absurt konstaterande”, lika obegripligt som då hon till sig själv sa: ”En dag kommer jag att vara död.” I detta föds en revolt, eftersom Diski som barn finner det upprörande att världen funnits före hennes födelse, och att den kommer att fortsätta existera  sedan hon dött. Vid minnet av nioåriga Jennifers tanke, slår det henne å ena sidan att ”det finns ett spår bakåt åt mig” men å andra sidan att ”nioåringen undflyr mig”, ” Jag äger ögonblicket, men personen jag förbinder det med är någon vars framtid jag känner till. Jag känner över huvud taget inte nioåringen som hon var då.” Så måste det vara. Jennifer måste till intigheten, in i det vita, för att Jenny ska kunna se henne. Jennifer kan bara fungera som barndomsminne.

I bokens två långresor med tåg, runt stora delar av USA, är det uppenbart att Jenny Diski söker anonymiteten. Bara som en främling, långt hemifrån, kan hon ensam sitta på ett café eller i en rökkupé på tåget och slappna av, hon behöver inte vara rädd att någon som känner henne ska storma in. I det avseendet kan man säga att anonymiteten har mycket gemensamt med vitheten och intigheten. Till USA kommer hon resande med ett kroatiskt fraktfartyg. Förutom besättningen finns här bara två par ombord, och hon gör allt för att undvika dem. Trots att såväl båt- som tågresan skildrar många konkreta och fysiskt påtagliga skeenden, är det ändå hennes inre som är bokens epicentrum. Det är Jenny Diskis liv som resenär och som minnesbank vi bevittnar. Var hon än befinner sig så återkommer hon till barndomens plågor, till sökandet efter de fridsamma punkterna i tillvaron, den produktiva solitära tillvaron. Hon lyssnar, hon registrerar. Allt som sägs och görs runtom henne finns med i berättelsen. Men det är barndomen som hela tiden präglar rösten.

Det har den här boken gemensamt med de två andra. Snön och isen är konkreta naturtillstånd. Men de är i ännu högre grad metaforer för ensamheten. På samma sätt är den framrusande tågvagnen det. Inget kan tydligare påminna oss om det framrusande och förgängliga livet. Som tågpassagerare kan man bara passivt se hur det sker. Man sitter vid fönstret utan att kunna påverka någonting.

Förgänglighet. Intighet. Vithet - det blanka tillstånd då allt är möjligt: tillbakablicken och framåtblicken liksom det intensivt närvarande nuet. Eller som  hon sammanfattar det själv: “Oföretagsamhet har alltid varit min främsta egenskap.”