Lissabon. Foto: Lennart R. |
Klangen från instrumenten. Det blottade struphuvudet. Bara där och första gången med en rysning. Välbehaget och tårarna. Den blottade strupen och rädslan för att ett skri skulle komma ur munnen. Sångens uppfordrande ord, språkmelodin med sina vokala förförelseknep. Kvinnorösten, djupt ner eller högt upp. Mansrösten, aldrig söt eller inställsam men oftare spröd som strängarna på instrumenten. Handen i byxfickan. Som balanserar den andra handen, den som med rörelser berättar och fyller i textens luckor, som drar det outtalades skarpa linje i sanden. Det förgängliga och det beständiga, det i rörelse som funnits i roten. Och så i ett språng av mod, bort från huvudstråken och de mondäna butikerna, de pärlbeströdda och blåhåriga damerna, de kokett åtsnörpta gubbmunnarna över rosa bakelser. In där mörkret redan sänkt sig. In i det, utan rädsla, in i det med rädsla, oavsett hur: in i det. Och ögat registrerar vad det ser: Den trånga gränden. Hus mot hus och vi på kullerstensgatan. Oset från den vidbrända kotletten. Smaken av vitlök mellan tänderna. Värmen och kylan; hudens knottranden. Hunden, skabbig, köttiga sår på skinkorna, päls som faller, som ryker i vinden som maskrosbollar. De dörrlösa lokalerna, där karmarna tycks byggda direkt på berget och där rännsten och köksgolv är ett och samma underlag för mänskligt liv. Spårvagnen som gnisslar, stånkar, sliter i linor och räls, ringer, hojtar med järnlungorna fulla av avgaspartiklar, grändens förbindelse med centrum, den eviga rörelsen mellan det låglänta centrum och de sju kullarnas trånga, lutande bebyggelse. Här har man sett saker ske, här har man skakats av det som skulle leda till Voltaires dystopier men aldrig själv fallit. Jordbävningarna har sopat hela centrum med sig ut i floden. Stadsdelar har stått i brand både förr och nu. Men på kullarna har man fortsatt sitta på sina små pinnstolar eller viftat med något, ett palmblad eller en gammal tidning, för att få kolglöden att lysa rödare, man har suttit med radbanden och grannen, småpratat och nojsat med de små, man har schasat iväg hundskrällena och ätit sin fisk i fred och man har lagt märke till sprickorna i grunden men sett husen trotsa varje seismisk rörelse, varje tidsfrätande.
Lissabon. Foto: Lennart R. |
De svartklädda gummorna har alltid vandrat här, fram och
tillbaka, till synes utan mål. Inga kameror på magen, inga turistguider i
händerna, aldrig viftande eller hojtande på jakt efter dagens upplevelse.
Århundrade efter århundrade, alltid samma exteriör, alltid samma övertygelse om
att ta dagen som den kommer, att varken tro på löften eller vackra bilder, att
veta att ödets makt är lika stor som regnets eller åskans eller eldens. Och
klangen har alltid varit sin egen här uppe: en ofattbar rymd i den, en ofattbar
rymd i så små lokaler, i så trånga lokaler, och med så lågt i tak att också de
kortväxta slagit huvudet i bjälken. Vokalerna igen, små miniatyrer av melodi
och tilltal, vokalerna och de mycket finmaskiga näten av historiska betydelser
och samtida uttryck: finns du i vemodet eller bara i reklamens värld, finns du
i din egen längtans kropp eller i köpslåendet? Varje ny kväll en ny gränd.
Varje ny gränd en fråga. Orden formulerade sedan länge och ändå så okända,
sakta, sakta lärde vi oss dem, lärde oss uttala dem, lärde oss tolka, bokstav
för bokstav i hjärnbarken och på läppens tunna skikt av hud och hetta: saudade.
Vi hörde människor säga det. Vi tog ett steg närmare. Och vi sa det också, med
en lätt rodnad som om vi var rädda för att någon skulle skratta åt vårt uttal:
saudade. Vi reste till nya platser för att lära oss mer. Men hade vi förstått
det vi sa? Vad var det för ett märkligt ord? Kunde man slå upp det i ett
lexikon och en gång för alla få veta varför det viskas i de små lokalerna,
eller hade det en djupare innebörd som inte lät sig infångas så lätt? Med ordet
saudade stod vi som nakna och nyfödda. Poeten och Akademiledamoten Arthur
Lundkvist hade skrivit om det o-över-sätt-bara ordet och inpräntat i oss att vi
inte ens skulle försöka. Men vi hade också fått veta att om inte saudade fanns
i fado-lokalen, så skulle det märkas. Vi såg oss omkring där vi satt vid det
fyrkantiga, dukade bordet. Bakom oss stod en munkliknande varelse i en liten
nisch i väggen, han skulle visa sig vara mer helgon än munk. Vi betraktade
honom som ett gott sällskap när vi fått serverat den första flaskan av husets
röda vin. Till spädgeten kändes det som om han log bakom oss, vi fick kika över
axeln för att försäkra oss om att munken, det vill säga helgonet, bara var en
staty och inte ett levande väsen. Men saudade? Vi visste inte om den skulle ha
med mättnad eller berusning att göra, vi visste då rakt inte vad den bestod i.
Och hur skulle vi märka skillnad på om den fanns eller inte fanns i lokalen? Vi
som aldrig mött den!
När
huvudrätterna dukats av borden och några av oss rundat av måltiden med en
dessert, några koppar kaffe och en stark, flammande kupa bagaceira, uppstod en
tystnad vi aldrig förr upplevt. Två kostymklädda män satte sig på var sin stol
i lokalens kortända, han till vänster, något yngre av de två, tog upp ett
instrument som förde tankarna till cittran eller mandolinen. Den andre, den
äldre av de två, tog upp en vanlig akustisk gitarr. Den äldre slog an ett
ackord och så kom den yngre in i melodin med sitt på-tå-trippande och
fingerplockande spel: tillsammans skapade de en stämning som var ny för oss. Vi
hade hört den förut på skiva, men aldrig i samma rum som vi själva befann oss
i. Den yngre spelade en guitarra portuguesa, den portugisiska gitarren,
instrumentet som utvecklats under århundrandena, och burit vidare på en spröd,
dubbelsträngad klang som bär spår av både Occident och Orient. En klang som
nästan omedelbart åt sig innanför huden, in i hjärtat, en klang som ekade i
våra egna öppna munnar som en förbipasserande melodi, som ett fäste för
kvällens värme och närvaro.
Det
är också då rymden uppstår. I den lilla trånga lokalen med lågt i tak sitter vi
plötsligt under en ofattbar rymd: en stjärnhimmel i svart öppnar sig över våra huvuden,
vi andas lättare nu, den förr så tunga cigarettröken förflyktigas, vi andas
inte medvetet, det är som om andningen kom utifrån och in och syresatte oss mer
än någonsin, syresatte våra känslor, tankar, rörelser. Plötsligt lättar våra
händer från bordet, de dansar framför oss, som besjälade små varelser, händerna
dansar och vi beskådar dem. De syns inte ens när de dansar, de är besjälade
just för att de är osynliga och hur vi än tittar oss omkring i lokalen ser vi
inga andra människors händer dansa, men vi är alla uppfyllda av den ofattbara
rymden, om inte annat syns det i våra ansikten, milt leende och med en stor
närvaro i rummet och tiden. Och i samma ögonblick hör vi hans röst: den stiger
från en oidentifierbar punkt i rummet, vi hör att han börjat sjunga men vi
sluter våra ögon samtidigt, vi sluter dem och stiger in i hans röst och
befinner oss där tills tårarna – en sekund, en minut, kanske ett helt liv
senare – kommer fram ur våra ögon och droppar ner på den rödvitrutiga duken. Vi
gråter stilla men vi vet inte varför. Vi sitter där, vuxna män och kvinnor,
tillsammans i en trång liten lokal i en trång liten gränd i Lissabon och gråter
när Fernando Mega börjat sjunga sin fado. Vi behöver inga förklaringar. Vi
behöver inte förstå orden. Det skulle ta många år innan vi förstod dem, men det
förändrade ingenting. Det var första gångens närvaro som avgjorde alltsammans:
det var då tårarna kom och det är så de fortsatt att komma, som en bekräftelse
på att något hänt mellan oss och musikerna.
Så kommer Alice Maria och Lina Santos
in med musikerna efter en kort paus och det var som om Amália Rodrigues stigit
ut ur sina egna myter. Vi såg ju henne på en armlängds avstånd ifrån oss, vi
hörde hennes röst, trots att vårt förnuft sa oss att dessa kvinnor var andra
varelser, så var det som om de i klädsel, uppförande och röster förenades med
mytologien. Lina Santos, ännu ung och osäker i rösten men med en magnifik utstrålning.
Den svarta schalens fransar invirade mellan fingrarna, dramatiken i det
bakåtkastade huvudet, intensiteten i hennes sång. Alice Maria: redan en mogen
och väletablerad fadosångerska med skivinspelningar bakom sig. Lätt nasal, men
stor och fyllig röst, en närvaro och en pondus som ingen behövde tvivla på. År
efter år satt vi och lyssnade, också den sena kväll då hon lät sin unga dotter
provsjunga tillsammans med de ärrade musikerna. Alice Maria blev vår första
stora fadista, och så plötsligt var hon borta.
När vi kommer ut i gränden igen,
klockan närmar sig halvtre på morgonen, är det som om ordet kommer tillbaka
till oss: saudade. Det är saudade vi fått erfara. Det är fadons hemliga kod och
känsla vi stigit ned i, som den badande stiger ner i vattnet: ordet som står
för kärlek och längtan, lycka och svek, uppfyllelse och svartsjuka. Det är en
välbekant känsla som har andra namn hos oss, en känsla som innefattar
detta. Och i fadon finns alla livets
motsägelsefulla känslor, i en kultur och i en musik som inte i första hand
stavas med sedelsymboler eller framgångsjuveler, därför att det liv den
berättar om är så mycket större, så mycket komplexare än så.
(Denna text finns med i min bok Musiken som föddes bortom haven, Artéa förlag 2006).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.