Ut med 2013. In med 2014. Försök till summering

Foto: Astrid Nydahl

Nytt år – och sedan? Jag kikar bakåt. Vad var det som hände under 2013, på det personliga planet och i omgivningen? Viktigast för mig var att jag den 1 juni blev pensionär. Jag tog då ut en förtida pension, som blir större när jag fyller 65 år, och då jag dessutom får en tilläggspension från Sveriges Författarfond. Nu har jag min halvtids sjukpension kombinerad med halvtids förtida pension. I pengar räknat är det ett väldigt litet tillskott till familjeekonomin. Men socialt är det en storvinst. Äntligen slipper jag krusa sura och konventionsfängslade kulturredaktörer, äntligen slipper jag ”läsa” litteratur för att recensera den. Jag vinkade farväl till allt: dagspressen, kulturtidskrifterna och slutligen också lektörsuppdragen för Bibliotekstjänst. I juli tilldelades jag ett ettårigt arbetsstipendium från författarfonden, vilket kunde ge mig en smula arbetsro och bidra till tryckningen av egna böcker.

Under det gångna året gav jag nämligen ut två böcker. Först kom Medborgaren, makten och moskén. Och alldeles nyligen, i slutet av året kom Solitär i nyspråkets tid. Det är två mycket olika böcker som kan ses som exempel på två sidor av mitt författarskap. Under 2014 kommer jag att publicera boken Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism.

På A:s sida dog ett litet barn, Gabriel. Vi var nere i Lund och mötte honom nyfödd. Men knappt två månader senare fick vi åka till Malmö för att delta i begravningen. Det var en väldigt sorglig händelse som rev upp gamla sår förknippade med sjukdom och död. Vi talar ofta om lille Gabriel och vi ser in i hans stora, öppna ögon och frågar oss varför denna lilla påg skulle få en så kort vistelse på jorden.

Mitt Alströmsjuka barnbarn Hugo fick resa till USA och den internationella konferensens med sin familj och en av assistenterna. Resten av året fick vi lära mycket nytt om Hugo, som gör att vi en smula bättre förstår honom. Han är på väg att bli helt blind, men vi fick lära oss att han fortfarande kan se färgen röd, vilket förklarar hans förkärlek för röda bilar och kläder. 

Mina egna krämpor leddes in på en ny sidoväg, som var oväntad men logisk. Förutom artriten – som har att göra med psoriasis – och som jag sedan länge behandlar med cellgifter, visade en röntgenundersökning att jag har dubbelsidig artros i båda knäna. Första konstgjorda knäet (metall och plast!) opereras in redan i mitten av februari om allt går som det ska.

2014 är det parlamentsval i vårt arma land. Jag fruktar det värsta i form av fula angrepp, en retorik som har mer med krig än med fred att göra, och att det politiska våldet ska accelerera. Oavsett vilket kommer jag att ”rösta” i form av eget skrivande, till en vallokal går jag aldrig. Jag betraktar röstsedeln som ett instrument i handen på människor som lever med illusionen om att en verklig förändring vore möjlig.

Den alltmer polariserade situationen i Sverige motsvaras ju av en likadan och kanske värre situation ute i Europa. Klassmotsättningar har i allt högre grad kommit att ersättas av etniska, sociala och kulturella motsättningar, efterhand som islamismen stärkt sitt grepp, inte bara över de muslimska invandrarkommuniteterna, utan i stort också över det offentliga klimatet – där samtal allt oftare ersatts av hat och hot och där tabubeläggningen fungerat som ett effektivt filter i antidemokratisk och totalitär riktning. Den av politiker- och mediaklassen så omhuldade "mångkulturen" visar sig i själva verket fungera som täckmantel för en samhälls- och människosyn som betraktar allt som gott och lika mycket värt oavsett om det är en könsstympande ökentradition eller ett klassiskt europeiskt musikarv, oavsett om det är "heders"-mord från klanen, familjen och stammen,  eller det är fria människor som själva väljer sin kärlek. Relativismen som samhällsprincip leder aldrig till något gott. Tvärtom öppnar den i form av statligt proklamerad "mångkultur" till konflikter, konfrontationer och splittring av ett tidigare relativt sammanhållet land.

Det nakna våldet spelar en stor roll i denna utveckling. I mikroperspektivet visar det sig i fatwor mot enskilda individer, här i Norden mot sådana som konstnärerna Lars Vilks och Kurt Westergaard och ute i västvärlden mot framstående intellektuella som Ayaan Hirsi Ali och Salman Rushdie. Afrika, Asien och andra delar av världen har sina intellektuella, politiker och andra som göms undan dödshot och terror. 

USA och Europa har på ett ödesdigert sätt fortsatt ge sitt ekonomiska och militära stöd till jihadisterna i Syrien. Landet är förött och plågas av en ständigt rullande dödsmaskin. Det är svårt att föreställa sig vad som skulle kunna återupprätta freden och samförståndet mellan landets alla folkgrupper. Risken är väl större att den syriska tragedin sprider sig, och jag tänker då närmast på Libanon som redan känner av hur Syrien och jihadisterna för sitt krig över gränsen. Kaoset i Libyen bidrar sannerligen inte till att övertyga mig om att USA:s och Europas förbehållslösa stöd till ”rebellerna” skulle kunna leda till något gott. Mellanöstern är och förblir platsen där våra öden står skrivna. Att nämna oljan ter sig banalt i sammanhanget.

Året avslutades med två spektakulära självmordsbombare i Volgograd. Jag betraktar dem som en hälsning från den shariastyrda dödskulten, oavsett om den finns i Saudiarabiens palats, i de  kaukasiska klankulturerna eller i talibanernas afghanska bergsprovinser. Vi lär få fler under 2014, ty döden är den enda relevanta hälsning de kan sända oss. I deras ögon är vi alla otrogna hundar. Orena. Ovärdiga.

Personligt och allmängiltigt: en sammanfattning kan bara bli mörk. Mycket mörk. Jag lever i allt högre grad för mina barn och barnbarn. De ger ljus i detta mörker. Men jag oroar mig mycket för deras framtid. Själv slipper jag se alltför långt in i den. Men de ska leva i den, leva och verka. Och risken är stor att det också i Sverige blir en värld med allt mer våld, civilisatoriska konfrontationer och social upplösning. De kommer att minnas några vänsterromantiker som talade om ”välfärdsstaten" och ”solidariteten”, men risken är mycket stor att de bara kan friska upp minnet av den epoken genom att studera den i böcker eller på muséer. 

Oavsett var jag själv står politiskt - bortom, utanför och i någon mening konservativ - menar jag att det blekare minnet av ”folkhemmet” också är en civilisatorisk förlust. Ett accepterande av att krämarna och politikerklassen i hela Europa tagit över på alla nivåer. Och ett erkännande av att de cyniska spelen i politiken, ekonomin och kulturen kommer att bidra till en människotyp som utan större invändningar tar över just cynismen som livsprincip.

Anders Johansson: Nyårsdikt

I år vill jag önska läsarna ett riktigt gott 2014 med en nyskriven dikt från Anders Johansson, poeten och fotografen från Kalmar. Läs och fundera inför det nya året som är här alldeles strax.

Alltmer en djup misstro

mot tvärsäkra omdömen

och namngivande.

Men att bara hänge

sig åt ögonblicken

är varken rätt eller lätt.

Svårt att igenkänna lyckan

när den visar sig.

Jag tänker mig andra slut

på romaner jag läser

och bannar gudarna

för alla dumma påhitt,

Syndafloden till exempel.

Sådant ger de trosvissa

rätt att visa sitt förakt och säga:

Vad var det vi sa!

Hur många Sodom

borde inte brännas ner i dag

Om gudarna var på det humöret?.

Vem kan vara lycklig

när man är hungrig?

Och allt tal om tålmodighet

som ska få sin belöning.

Min katt biter mig i foten

när han vill mig något.

Och det gör han

alldeles rätt i.

Nej, jag tror inte allt mänskligt beteende

härstammar från trauman.

Och hur såg hästarna

på krigen de tvingades delta i?

Att söka skydd

i en grotta i skogen.

Vacker musik

i vinden.

Allt hör inte ihop,

allra minst i dikten.

Några hemligheter finns inte

i vår tid.

Många stränder uppsöker vi

bara i fantasin.

Inte ens arton olika tv-program,

körda samtidigt

kan hålla mörkret borta.

Och just därför:

Gott Nytt År!

Dikt och bild: Anders Johansson

Grey is beautiful, Voteringar kontra självmordsbomber

Foto: Astrid Nydahl

Svante Foerster skrev i dikten I detta land, kamrat (publicerad i antologin Man kan inte äga en katt utgiven av KF 1976 och sedan omtryckt i mitt eget urval, Kärleken upphäver tiden, Symposin 1987) sin hyllning till de tråkiga mötena, till votering, till gråheten. Kanske den kan läsas som en motbild till den sexiga gatumanifestationen.

”En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå./ Det finns rentav ett ord för detta./ Den grå massan./ En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid./ Grey is beautiful och/ det finns en skönhet i Svenska Kommunalarbetareförbundet./ Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket/ som demokratins grundlag blivit formulerad:/ ’Votering är begärd/ och skall verkställas.’/ Och fråga oss sedan/ vad som är vackrare än ’du gamla du fria’/ Svaret är grått./ Votering, varje votering, varje votum/ Mänskans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala/ men våga/ tala.”

Gatumanifestationer kallar jag de demonstrationer som utspelar sig på gator och torg. Man kunde däremot, som en större hyllning till gråheten, tänka på de människor som nu i Volgograd på mindre än två dygn fallit offer för två självmordsbombare. Jag tänker på dem och är tacksam att min äldste son hunnit komma hem därifrån. Nu blir Ryssland förstås extra farligt att vistas i, sedan islamistledare i olika kaukasiska områden uppmanat till våld för att stoppa OS. Men världen runtom - oavsett OS - blir inte mycket ofarligare. I Kairo har Muslimska Brödraskapet nu visat sitt rätta ansikte. Efter flera bombattentat satte man häromdagen eld på stadens stora bibliotek. Symboliken i den handlingen kan inte missförstås.

Jag förhåller mig skeptisk till den parlamentarism vi lever med i vårt eget land. Men jag föredrar gråheten och voteringen framför gatans våld och mordvåg.

Søren Ulrik Thomsen om ondskan

Søren Ulrik Thomsen. Foto: Snaphanen

Den danske poeten Søren Ulrik Thomsen skrev i mellandagarna en mycket intressant artikel om ondskan, den han menar att vi har så svårt att erkänna. Hur ska vi till exempel förhålla oss till det skenbart meningslösa våldet? Han ställer den och en rad andra frågor i sin artikel (Weekendavisen 27 december 2013). Han tar sin utgångspunkt i den portugisiska huvudstadens gamla Mouraria-kvarter:

”En dejlig sommermorgen for en del år siden kom jeg gående gennem de smalle gader i Mouraria, Lissabons gamle mauriske kvarter, som ligger på bjerget højt over den centrale bydel. De kalkede mure lynede i solen, og foran mig gik en gammel mand, der i smittende grad udstrålede glæde og godt humør, som han gik der med sin livlige hund springende foran sig. Imod os kommer to sorte mænd i arbejdstøj, og pludselig giver den ene hunden et los så læsterligt, at dyret hyler af smerte. Men lige så hjerteskærende var det at se reaktionen hos gamlingen, der for et sekund siden var indbegrebet af velvære i verden: Med løftede arme og klagende stemme udtrykte han sin harme og fortvivlelse samtidig med, at han appellerede til medhold hos de forbipasserende og blandt gadens beboere, som hidkaldt af tumulten dukkede frem i hvert et vindue.

Tro mod en opdragelse i oplysningens ånd har jeg altid ment, at mennesket må begribe verden rationelt for med denne viden at kunne forholde sig fornuftigt selv til de tilsyneladende mest meningsløse fænomener. Alligevel udløste denne oplevelse en eftertanke hos mig. Og vel at mærke netop en efter-tanke, hvormed jeg mener, at denne nye tanke ikke satte den gamle ud af kraft, for jeg vil nemlig stadig altid først og fremmest lede efter den rationelle forklaring, som oftest viser sig at ligge bag det uforståelige.

Således hæfter jeg mig her først ved, at den nederdrægtige hundesparker var sort: Måske stammede han oprindelig fra Angola, Mozambique eller Kap Verde, Portugals tidligere kolonier, og måske var han ikke uvant med at blive sparket til af racistiske hvide, som han passende kunne hævne sig på i skikkelse af en tilfældig forbipasserende. Måske havde hans aggression lige så meget at gøre med klasse som med race; som så mange sorte i Lissabon kunne han se ud til at være murerarbejdsmand, og det er ikke utænkeligt, at han som den nederste og hårdest arbejdende i hierarkiet var dødtræt af at blive behandlet som en hund og nu kunne give igen. Foruden disse sociale baggrunde kunne man forestille sig en psykologisk: Måske var han hjemmefra opdraget med tørre tæsk og vant til at kompensere for personlige ydmygelser ved at give dem videre til endnu svagere, og endelig kunne man tænke sig, at samtlige disse forhold gjorde sig gældende og spillede sammen, således at sparket på én gang rettede sig imod en arrogant hvid, en respektløs arbejdsgiver og en autoritær fader.

Skønt sådanne forklaringer aldeles ikke undskylder manden, gør de dog hans handling mere forståelig og må umiddelbart lægge en dæmper på en alt for firkantet og selvretfærdig fordømmelse, men den helt store fordel ved denne oplyste tankegang er fremadrettet, fordi en indsigt i rationalet bag det umiddelbart meningsløse giver mulighed for også rationelt at forholde sig til problemerne og måske oven i købet fjerne deres årsager ved forbedringer af samfundsforholdene. Endnu en oplevelse under mit ophold i Lissabon bekræftede det indlysende rigtige i denne tilgang, samtidig med at også den aktiverede føromtalte nye tanke.”

Detta tämligen långa citat är bara en kort inledning på en mycket omfattande text, som dock inte finns på nätet. Men nog inspirerar citatet till läsning av Søren Ulrik Thomsen. Hans metod att skildra mentalitet och kultur utifrån konkreta händelser och företeelser är att föredra framför de psykologiserande och ideologiska.

Gunnar Lundin: En god europé

Denna söndag publicerar jag en gästbloggare, författaren Gunnar Lundin, som skriver om E M Cioran under rubriken En god europé.

E M Cioran är en entusiastisk natur; med entusiasm anslöt han sig till en nationalistisk rörelse i Rumänien. Så utspelas andra världskriget då ideologierna från att ha eldat den enskilde till ädelmod stannar upp i maktsystem och änglarna måste vaktas av gendarmer. Cioran flyr Rumänien och lever sitt återstående liv i exil i Paris. Nu är han en fiende till sekterism i vilken skepnad den än uppträder.

Han söker sig genom historien för att finna individer som ger uttryck åt hans nya disposition, i vilken lärdom och visdom inte längre är detsamma; ”Lao Tse, som endast läst några få böcker, är inte mer naiv än vi är, vi som läst allt. Djupsinnigheten är oavhängig av lärdomen.”  Diogenes i tunnan var ingen vulgär Sokrates, utan en rättfram kyniker som då han som gäst blev tillsagd att inte spotta på golvet spottade sin värd i ansiktet, den enda smutsiga fläcken i det skinande huset. Alla former av efterlåtenhet mot makt och självgodhet är nu måltavlor i Ciorans Bitterhetens syllogismer (övers. Jon Milos). Men fortfarande är han entusiast. I dessa utfall mot världens dumhet och ondska finner han genom negativism en desillusionerad möjlighet till liv. Varje världs frälsande idé har lett till inkvistionen eller Gulag. Och världens tyngd lämnar hans axlar – .

Högmodet hör till den historielösa människan vars paroll är Framsteget, trots att dessa framsteg inte är större i förhållande till vår existentiella okunnighet än de var för Job.

Och vår samtid uppmanar individen att se sig som det graviterande centret för tillvaron, gynnad eller hotad från alla håll. Den modige och den fege är i samma mån slavar under faran; den förre söker sig till den, den andre från den. I Sammanfattning av sönderfallet är det inte bara Ciorans nationalistiska idéer som fallit sönder utan hela den västerländska frihetsretoriken. Det har uppstått ett tomrum; istället för ett traderat historiemedvetande och en kontinuitet av verklig upplysning en isande vind från det förflutnas historiska fläckar.

I det läget går Cioran från det kollektiva till det enskilda och vardagligt funna. Missräkningen över en jublande framtidstro har varit så stark, att han nu, nedkommen på jorden, blir en diktare. Hamlets ambivalens blir hans. Vad är filosofin mot Job, Shakespeare, Bach? Finns det inte en sorts tacksamhet över erfarenheten som gör livet uthärdligt?
   
”Har man någonsin sett en dikt om hopp utan att känna sig illamående, ja äcklad?” – Och ändå är det just hoppet som återkommer hos Cioran; också hoppet att få förtala världen. Att följa sina instinkter. Disiecta membra poetae = det spontana och ofullbordade, är för Cioran det goda. Denna möjlighet att vara kynisk och spontan? En viss hänsynslöshet som står skarpt mot den varma och fuktiga och själviska hänsynen. ”Sönderfallet” som gäller allt som fötts in i tiden, har också ett förhållande till ”intet”, ”tomheten”, något oförstörbart. Det ges bara nya namn för det; Cioran räddar det och blir en skeptisk mystiker. Han väljer att skriva utifrån den sömnlöshet, hemlöshet och utsatthet där möjligheten till den solitäres liv i kritisk, även självkritisk, gemenskap kan vidta.

Gunnar Lundin

***

Här finner du några av mina egna texter om Cioran:

Det totalitäras frestelse.

Tears and Saints.

Leva i konflikt med sin tid.

En betraktelse efter den norska massakern.

De dödliga ismerna.

Mellan islamisternas vapen och "marknadens" gyckel

FEMEN-aktion, Paris 27 december.

När tungt beväpnad militär står i kyrkporten för att skydda församlingen, när FEMEN rusar in i en kyrka och visar politiska budskap på den nakna överkroppen, när självmordsbombaren tar med sig män, kvinnor och barn i döden, när den tjocka bunten med reklam fyller brevlådan, när handeln rapporterar ökad försäljning och skakar på huvudet åt fattigdomsrapporterna... då vet jag att det är jul. Inte bara för konsumismens totala seger, inte bara för lockropen i brevlådan och på tv-skärmen, utan mest av allt därför att dödens patruller närmar sig varje sammanhang som kan knyta an till denna helg, firandet av den och de traditioner som utgör dess grund. Vi vet att vi är otrogna hundar, vi vet att de människor som ens vågar andas det gamla begreppet judisk-kristen tradition sitter löst i sadeln och farligt långt ute på historiens klippkant. Å andra sidan vet vi också att så många andra är otrogna hundar. Det kan vara kunden hos Marks & Spencer´s som försöker köpa vin, skinka eller en barnbok med bibelberättelser, det kan vara hinduerna, sikherna eller de icke-troende som ställs inför jihad och dess krav på anpassning och lydnad. Ja, då vet vi att det är jul. Och vi envisas, vi som inte ville fira jul som unga, vi envisas nu av det enkla skälet att det inte gives några reella val.