Foto: Astrid Nydahl |
Nytt år – och sedan? Jag kikar bakåt. Vad var det
som hände under 2013, på det personliga planet och i omgivningen? Viktigast för mig var att jag den 1 juni blev
pensionär. Jag tog då ut en förtida pension, som blir större när jag fyller 65
år, och då jag dessutom får en tilläggspension från Sveriges Författarfond. Nu
har jag min halvtids sjukpension kombinerad med halvtids förtida pension. I
pengar räknat är det ett väldigt litet tillskott till familjeekonomin. Men socialt är
det en storvinst. Äntligen slipper jag krusa sura och konventionsfängslade
kulturredaktörer, äntligen slipper jag ”läsa” litteratur för att recensera den.
Jag vinkade farväl till allt: dagspressen, kulturtidskrifterna och slutligen
också lektörsuppdragen för Bibliotekstjänst. I juli tilldelades jag ett ettårigt arbetsstipendium från författarfonden, vilket kunde ge mig en smula arbetsro och bidra till tryckningen av egna böcker.
Under det gångna året gav jag nämligen ut två böcker. Först kom Medborgaren, makten och moskén. Och
alldeles nyligen, i slutet av året kom Solitär
i nyspråkets tid. Det är två mycket olika böcker som kan ses som exempel på
två sidor av mitt författarskap. Under 2014 kommer jag att publicera boken Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism.
På A:s sida dog ett litet barn, Gabriel. Vi var
nere i Lund och mötte honom nyfödd. Men knappt två månader senare fick vi åka
till Malmö för att delta i begravningen. Det var en väldigt sorglig händelse som rev
upp gamla sår förknippade med sjukdom och död. Vi talar ofta om lille Gabriel och vi ser in i hans stora, öppna ögon och frågar oss varför denna lilla påg skulle få en så kort vistelse på jorden.
Mitt Alströmsjuka barnbarn Hugo fick
resa till USA och den internationella konferensens med sin familj och en av
assistenterna. Resten av året fick vi lära mycket nytt om Hugo, som gör att vi
en smula bättre förstår honom. Han är på väg att bli helt blind, men vi fick
lära oss att han fortfarande kan se färgen röd, vilket förklarar hans förkärlek
för röda bilar och kläder.
Mina egna krämpor leddes in på en ny sidoväg, som
var oväntad men logisk. Förutom artriten – som har att göra med psoriasis – och
som jag sedan länge behandlar med cellgifter, visade en röntgenundersökning att
jag har dubbelsidig artros i båda knäna. Första konstgjorda knäet (metall och
plast!) opereras in redan i mitten av februari om allt går som det ska.
2014 är det parlamentsval i vårt arma land. Jag
fruktar det värsta i form av fula angrepp, en retorik som har mer med krig än
med fred att göra, och att det politiska våldet ska accelerera. Oavsett vilket
kommer jag att ”rösta” i form av eget skrivande, till en vallokal går jag
aldrig. Jag betraktar röstsedeln som ett instrument i handen på människor som
lever med illusionen om att en verklig förändring vore möjlig.
Den alltmer polariserade situationen i Sverige
motsvaras ju av en likadan och kanske värre situation ute i Europa. Klassmotsättningar
har i allt högre grad kommit att ersättas av etniska, sociala och kulturella
motsättningar, efterhand som islamismen stärkt sitt grepp, inte bara över de
muslimska invandrarkommuniteterna, utan i stort också över det offentliga
klimatet – där samtal allt oftare ersatts av hat och hot och där tabubeläggningen
fungerat som ett effektivt filter i antidemokratisk och totalitär riktning. Den av politiker- och mediaklassen så omhuldade "mångkulturen" visar sig i själva verket fungera som täckmantel för en samhälls- och människosyn som betraktar allt som gott och lika mycket värt oavsett om det är en könsstympande ökentradition eller ett klassiskt europeiskt musikarv, oavsett om det är "heders"-mord från klanen, familjen och stammen, eller det är fria människor som själva väljer sin kärlek. Relativismen som samhällsprincip leder aldrig till något gott. Tvärtom öppnar den i form av statligt proklamerad "mångkultur" till konflikter, konfrontationer och splittring av ett tidigare relativt sammanhållet land.
Det nakna våldet spelar en stor roll i denna utveckling. I mikroperspektivet visar det sig i fatwor mot enskilda individer, här i Norden mot sådana som konstnärerna Lars Vilks och Kurt Westergaard och ute i västvärlden mot framstående intellektuella som Ayaan Hirsi Ali och Salman Rushdie. Afrika, Asien och andra delar av världen har sina intellektuella, politiker och andra som göms undan dödshot och terror.
Det nakna våldet spelar en stor roll i denna utveckling. I mikroperspektivet visar det sig i fatwor mot enskilda individer, här i Norden mot sådana som konstnärerna Lars Vilks och Kurt Westergaard och ute i västvärlden mot framstående intellektuella som Ayaan Hirsi Ali och Salman Rushdie. Afrika, Asien och andra delar av världen har sina intellektuella, politiker och andra som göms undan dödshot och terror.
USA och Europa har på ett ödesdigert sätt fortsatt
ge sitt ekonomiska och militära stöd till jihadisterna i Syrien. Landet är
förött och plågas av en ständigt rullande dödsmaskin. Det är svårt att
föreställa sig vad som skulle kunna återupprätta freden och samförståndet
mellan landets alla folkgrupper. Risken är väl större att den syriska tragedin
sprider sig, och jag tänker då närmast på Libanon som redan känner av hur
Syrien och jihadisterna för sitt krig över gränsen. Kaoset i Libyen bidrar
sannerligen inte till att övertyga mig om att USA:s och Europas förbehållslösa
stöd till ”rebellerna” skulle kunna leda till något gott. Mellanöstern är och
förblir platsen där våra öden står skrivna. Att nämna oljan ter sig banalt i
sammanhanget.
Året avslutades med två spektakulära
självmordsbombare i Volgograd. Jag betraktar dem som en hälsning från
den shariastyrda dödskulten, oavsett om den finns i Saudiarabiens palats, i de kaukasiska klankulturerna eller i talibanernas afghanska bergsprovinser. Vi lär få fler under 2014, ty döden är den enda
relevanta hälsning de kan sända oss. I deras ögon är vi alla otrogna hundar. Orena. Ovärdiga.
Personligt och allmängiltigt: en sammanfattning
kan bara bli mörk. Mycket mörk. Jag lever i allt högre grad för mina barn och
barnbarn. De ger ljus i detta mörker. Men jag oroar mig mycket för deras
framtid. Själv slipper jag se alltför långt in i den. Men de ska leva i den,
leva och verka. Och risken är stor att det också i Sverige blir en värld med allt
mer våld, civilisatoriska konfrontationer och social upplösning. De kommer att
minnas några vänsterromantiker som talade om ”välfärdsstaten"
och ”solidariteten”, men risken är mycket stor att de bara kan friska upp
minnet av den epoken genom att studera den i böcker eller på muséer.
Oavsett
var jag själv står politiskt - bortom, utanför och i någon mening konservativ - menar jag att det blekare minnet av ”folkhemmet”
också är en civilisatorisk förlust. Ett accepterande av att krämarna och
politikerklassen i hela Europa tagit över på alla nivåer. Och ett erkännande av
att de cyniska spelen i politiken, ekonomin och kulturen kommer att bidra till
en människotyp som utan större invändningar tar över just cynismen som
livsprincip.
Ja, det ligger någon slags Fin de siècle över vår tid. Men vi som är äldre slipper nog uppleva de fasor som våra föräldrar tvingades genomgå men som nu kanske ligger framför våra barnbarn.
SvaraRaderaUtifrån dina politiska reflektioner dyker en nyfiken fråga upp hos mig: vilket samhälle i den nuvarande världen är det minst dåliga enligt din mening? Jag kan inte riktigt urskilja ett klart svar på den här frågan utifrån det jag har läst av dig här på bloggen... God fortsättning på 2014! Jonas Axelsson
SvaraRaderaGod fortsättning på 2014, Thomas.
SvaraRaderaDen här krönikan av Richard Swartz fanns till min glädje i den DN jag fick på flyget den 21 december. Tänker att den också kan intressera dig.
http://www.dn.se/ledare/kolumner/fakta-ar-inte-onda-eller-goda/