Anders Johansson: En bro i universum, del fyra

                                                                                      Bön

Skratt är en slags bön, säger Kierkegaard. Ja, nog kan bönen se ut på många olika sätt. Är inte fåglarnas sång i maj en bön? 

                                                                                   Ekologi

Nej, inte förneka det mänskliga, dess överlevnad. Men många konventionella distinktioner kring vad vi betecknar som det mänskliga finns det förvisso skäl att begrunda. För att göra människans plats tydligare måste vår roll ifrågasättas och med långt större kraft kopplas till det som i högtidliga sammanhang kallas natur. Jag märker att jag blir varm om hjärtat när jag läser något som handlar om försök att föreställa sig den kunskap eller den förmåga eller medvetenhet som finns hos andra djur än människan. Är inte detta ekologins verkliga kärna?

                                                                         Att välja sitt förflutna

Konformitet är inte sällan den enda tillåtna formen av individualitet, inte minst i den demokrati som vi mot bättre vetande betecknar Sverige som. Ett fritt folk står det fritt att välja sitt förflutna, att vid varje tidpunkt välja de traditioner det vill föra med sig till framtiden.  

   

                                                                                 Lycka

Det finns platser tänker jag mig där vi stiger ut ur tiden och kan försjunka i ett tillstånd av, ja, lycka. Kanske är det platser där man får vara vuxen och ändå behålla sin barndom.

                                                                              Lögnerna

Att lära sig extrahera lögnerna tar mycket tid. Jag märker hur välgörande det är att gå hela dagen under tystnad i sällskap med en hund. Det orediga sorteras, får proportioner, medan bisatser skiljs från huvudsatser.

                                                                          Telefonnumret

Jag återvänder gång på gång till mina platser och betraktar dem så som en målare betraktar sitt verk. Jag ser mina egna, ständigt föränderliga motiv med mitt eget, ständigt föränderliga medvetande. Hur förhåller sig barmhärtighet till rättvisa? Vilket var först? Är tillväxt bara en metafor som kryddar den sura tanken på förändring? Jag ringer det mest ursprungliga telefonnummer jag känner, det till mitt föräldrahem på Knektgatan 5 F i Västerås. Jag ringer det och blir upplyst av en anonym inspelad röst att numret har upphört och att hänvisning saknas. Är det verkligen möjligt? Det är ändå detta telefonnummer jag ringt sedan min tidigaste barndom och framåt genom alla år till den januaridag då också min mamma var borta. Nu ser jag rummen genom min barndoms fönster, när huset är tomt och rummen ekar av det som varit. Jag lägger mörker till tomheten, och uttalar orden mamma och pappa och ingen svarar. Nu, de här höstmånaderna när jag är 66 år gammal, sorterar jag mina papper som inför en lång resa. Visst är det en lång resa jag planerar, på lite sikt. 

                                                                                 Böckerna

När jag var i femårsåldern kunde jag ur minnet läsa upp långa stycken som jag memorerat ur böcker. Fast läsa kunde jag inte, vilket jag lögnaktigt gjorde sken av. Läsning har sedan alltid gett mig hemmahörighet i de rum där jag vistats. På samma sätt tyckte jag om det stora Stifts- och landsbiblioteket i Västerås och dess rader av böcker. Där smög jag omkring, satte mig i ett hörn och kände mig djupt hemmastadd, som om både ord och tankar sipprade ut från alla böcker. Nu undrar jag vilka tankar som är viktiga, nu när jag med stormsteg närmar mig ålderdomen?