Anders Johansson: En bro i universum, del sex

                                                                               

                                                                            Hoppet

Vad är det som bestämmer "hoppet" vid varje tidpunkt i historien om inte möjligheten av alternativa strukturer hos tanken, språket och medvetandet, strukturer som tillåter oss att förstå oss själva på ett nytt sätt och frigöra oss från en upprepande och tvingande förtvivlan. Är det inte till sist konstens yttersta uppgift att ge oss dessa alternativ?

                                                                             Småvägar

Allt oftare undrar jag hur långt mitt liv ska bli. Längre än min farfars, min morfars eller min fars? Redan faller mörkret i sena eftermiddagen nu i november. Jag kör hem från skogarna norröver där isen ligger över sjöar och ljuden är få. Jag vet åtskilligt om hur småvägar ringlar genom landskapet men inte mycket om var de till sist slutar. Som en transistorradio som avlägsnar sig medan den spelar en välkänd sång.

                                                                           Allt levande 

Svarta silkessjöar, där gult pollen samlas. Allt levande rör sig genom ett grönt, lätt skimrande dis som när det kalla blå försvinner bort i koncentriska cirklar över skogen en vinterdag. 

                                                                      Att få återvända

Det är vad man tror som räknas. Att en sommar få återvända till jorden. Som Kore, från underjorden. Eller som Odysseus, till Ithaka. Eller som berättaren och hans följeslagare Vergilius i Dantes Den gudomliga komedin med dess resa genom helvetet. Vi läsare av denna pilgrimsresa kastas rakt ner i helvetets frusna djup i jordens mitt och letar oss fram genom en annan födelse för att så småningom få skymta stjärnorna igen. Vi står på en strand och ser det första ljuset före gryningen glimma på himlen och vi ser morgonstjärnan - och tröstas efter alla hemskheter i den undre världen. Vi ser himlen, vår himmel, den himmel vi vaknar till i våra dagar. I helvetet finns ingen himmel, inga stjärnor, inget dagsljus, ingen färg hos sky och hav. 

Här hade jag tänkt placera in min egen, något enklare person i det stora sammanhanget. Jag biter därför huvudet av skammen och tillägger: Eller att få återvända, som Sörta från Västerås, till en berghäll med isräfflor vid Mälaren, en av mina ursprungliga platser. 

Inget förblir i den rytm av stillastående som ger oss jämvikt. Över Kore, Odysseus, Dante, Vergilius och Sörta rullar ödets stora hjul.

                                                                           Vårbilder

Jag bombarderas av purpurfärgade skuggor, så långa att de inte längre ryms på de snabbt igenväxande åkerlyckorna. Ett rådjur glider fram ur skogen. I tystnad ser vi på varandra. Månen vandrar genom trädgrenarna, som när en båt ros på en spegelblank sjö. Metafysiken är en tomhet som jag fyller med bilder. Ingen tanke utan känsla. Vilket kommer först? Är ett konstverk bäst när det närmar sig det absurda? Mitt öga fotograferar samtidigt som min kamera gör det och jag undrar var bilden bevaras längst?

                                                                    Makaonfjärilen

Makaonfjärilen, Papilio Machaon, flyger över skogarna, snabb som en fågel, en idealbild av sig själv, av något jag sett för länge sedan. Jag tar ordet makaonfjäril i min mun. Det smakar sommar, tidig sommar, när årstiden föds ur våren. Där jag sett den stora fjärilen landa har jag funnit en plats, dit jag kan gå och erfara något av livets mening.

                                                                      Som alla andra

Vi är förvisso komna från naturen och bestämda att återgå till den precis som alla andra levande varelser, medvetna eller inte. Vid vårt medvetandes slut återvänder vi till det ingenting som också är allt, helheten, den råmassa som naturen knådar och bygger nytt av.

                                                                              Orden

Hur betvingade man naturen? Hur förhöll man sig till den? Långt in i våra dagar var föreställningen om människans förmåga att med olika konstgrepp och trollmedel behärska naturen så djupt rotad att dessa bruk levde vid sidan av kristendomen. De som ristade våra första skrivna ord, runorna, måste ha varit djupt medvetna om betydelsen av ord som slungas ut i ett tomrum. Vad betyder orden i dag, i den cyberrymd som är så full av dem?

                                                                             Kyrkan

Föremål från kyrkor ansågs vara av särskilt värde. År 1596 åtalades fyra bönder från Ryssby socken i Norra Möre för att de hade stulit järn på kyrkdörren och därav gjort krokar för att få god fiskelycka. De skyllde på att de lärt detta av sina föräldrar. Här erinrar jag mig att när den gamla träkyrkan i grannsocknen Bäckebo revs vid 1800-talets början spreds brädor, dörrar och trappstenar till gårdarna i trakten där de infogades i befintliga byggnader och nybyggen. En robust madonna, som förr blickade ut över församlingen, målad med limfärg på grovt timmer, har fått en ny och mera anspråkslös plats på en vind i en av byarna.   

                                                                   När livet är ungt

Många är de säkert som har hyllat naturen i en slags uppblossande livsglädje när livet är ungt och brusande, men sedan dragit sig tillbaka in i de mänskliga myternas värld när livet blivit kallare. Jag kommer i all hast att tänka på Strindberg och Wordsworth, som båda på äldre dar hängav sig åt kristna tankar och förklarade naturen som en styvmor. Fegisar! Jag undrar nu om min egen kärlek till skogar, sjöar, berg och träd ska rädda mig undan sorg och mörka tankar. Ska jag undgå att gripas av den föreställningen att allt detta bara finns där för sin egen skull, av en händelse, utan minsta samband med mitt liv? Det återstår att se. Eller ska jag fortsätta min resa in i naturen och allt starkare erkänna min släktskap med den?