.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
Novembergrånaden
som en nedfälld persienn framför mig när jag cyklar på byvägen. Allt är vått,
kinderna stelnar i en smärtsam grimas. På vägen mellan by och by utmed nakna,
svartkladdiga åkrar förbannar jag varje bil som kör förbi och lyfter vägbanans
pölar till kaskader som slår in över mig.
Det är
snart slut för den här gången. Året har följt mig som en lydig hund, men alltid
bakom. Inte en dag har ens försökt dra mig med. Jag har passivt stått stilla
och när jag flyttat mig ett steg eller två har dagen följt med.
Jag har inte saknat de
dagliga maningarna till rättning i ledet. Svensk offentlighet är en
tvättinrättning där både kemikalier och vatten tagit slut. Allt är smutsigt,
allt är indränkt i årtiondenas lögner och halvsanningar.
Av någon anledning (det där med kladdiga åkrar?) kom jag att tänka på Ola Hanssons dikter. Finns väl knappast på biblioteket numera, men jag laddade ner från nätet för läsning 'någon gång'.
SvaraRaderaHanssons Hönsingen och Nydahls Hammar kan gå på ett ut - i alla fall i november. Men jag avser att dö här, i Kristianstads kommun, och inte som Hansson i turkiska Buyukdere.
SvaraRadera