Rädslan, friheten, arbetet

Lissabon. Foto: Lennart R.

Om jag ska leva som en människa vill jag gärna blanda det Sándor Márai kallar hjältemod med feghet. Fegheten är kanske densamma som självbevarelsedriften? Fegheten är kanske bara ett annat namn på vår rädsla? Jag vill inte vara feg i det jag skriver. Jag vill säga ifrån där jag ser förtryck och orättvisor, även om alla i min omgivning säger "tyst, du kränker en annan kultur". Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds? Om jag teg vore min rädsla definitivt ett slags feghet. Då hade jag instämt i kören som säger att allt är som det är och att ingen kan ändra på någonting. Så ser jag inte på livet. Att "jämra sig" är inte bara ett sätt att lätta sin själ, det är också ett sätt att ta ansvar inför en barbarisk omvärld.

Jag känner också en tröst i Sándor Márais ord om författarens utgångspunkt: han ska inte samla på hög (varken pengar eller andra värdesaker), "han ska i stället se till att i möjligaste mån vara fri i sitt arbete och att inte vara tvungen att skriva en enda rad som han inte har lust till. En författare ska inte ta emot någon annan lön än vad han kompromisslöst kan acceptera eller genom att behöva ta hänsyn till speciella samhälls- eller modetrender."

På ett ställe i Örtaboken säger han, att "det enda du ska bry dig om är den röst med vilken ängeln kallar och uppmanar dig till att göra ditt arbete". Jag gör det. Och jag försöker göra det i just den andan, med lite jämmer, lite feghet och med en allt oftare lätt själ. Att det blivit så, beror på att jag försöker förstå min egen rädsla, min egen skräck för framtiden och den oro den skänker mig när jag tänker på mina barn och barnbarn. Min vandring på jorden är en försumbar vindpust. Men allt det som leder framåt måste beskrivas på annat sätt, och därför fogar jag ord till ord och försöker läsa meningen i det.