Rochus Misch: Jag var Hitlers livvakt – det sista vittnet berättar (Natur & Kultur, översättning av Per Nyqvist).

Med anledning av att den här bokens författare, Hitlers livvakt, just avlidit kommer här en repris:

När jag började läsningen av Rochus Mischs självbiografiska berättelse Jag var Hitlers livvakt (nedtecknad av Le Monde-journalisten Nicolas Bourcier, med originaltiteln J´etais garde du corps d´Hitler) blev jag skeptisk. Vad skulle den tjäna till, vad kunde den tillföra av kunskap om den tyske diktatorn och massmördaren?

Snart nog blev jag varse att boken inte alls har den ambitionen. Misch berättar snarare på ett avslappnat men totalt humorbefriat sätt om sin tjänst. Han gjorde sitt arbete. Han lydde. Han ifrågasatte ingenting. Han varken såg eller hörde något anmärkningsvärt (först efter kriget blir han "förskräckt" över vad som skett med judarna). Han noterade att Hitler var samlad, lugn, vänlig och generös. Nej, jag överdriver inte, det är så Misch beskriver åren med Hitler.

Det som ändå gör boken intressant är att den, i alla fall för mig, visar på den djupa klyftan mellan de offentliga talen, paraderna och retoriken i propagandan å ena sidan och vardagslivet i staber och sammanträdesrum å den andra. Misch är ju menig soldat, men trots allt utvald att ingå i den styrka som ska skydda och tjäna Hitler dygnet runt oavsett om han befinner sig i Berlin eller vid fronten. Han noterar vem som kommer och går, har tycks ta tid på mötena och noterar att de blir kortare efterhand som det tyska nederlaget närmar sig. Hitler dricker sitt te. Ibland har han sällskap av en sekreterare. Allt närmare gryningen stannar han uppe, ”det verkade som om han arbetade mycket” noterar Misch.

Finns det ett enda inslag av hjältemod i denna berättelse om Tusenårsrikets innersta politiska och militära krets? Nej, det är bara rädsla och feghet de utstrålar. De sista dagarna i bunkern blir ändå det mest minnesvärda i läsningen, här ser vi hur nazisterna högsta höns tar farväl av varandra, antingen för att fly söderut eller utomlands, eller bita av giftampullen som Goebbels och hans hustru, eller skjuta sig som Hitler och hans Eva. Det blev mest män som Rochus Misch som fick ta straffen – i hans fall nio år av lägertillvaro i Sovjetunionen. Som berättelse om detta fungerar hans minnesfragment väl så bra.