Döden, tvånget och skuggorna

Foto: Anders Johansson

Vad gör man när döden ännu en gång knackar på ens axel och ber en vända sig om och se den i ögonen? Uppriktigt sagt vet jag inte. Det handlar inte om min egen förestående - vi ska ju alla dö, inte sant - utan om en nära anhörig som i grunden tröttnat på allt det jordiska. Jag har inga ord kvar att ge råd, trösta, tänka nytt, försöka igen... jag sjunker bara allt djupare ner mellan mina axlar.

Är det där mitt diskbråck uppstod, i ren uppgivenhet? Jag sitter en söndagkväll med mina smärtor och min känsla av att det mesta är på väg bort.

Jag ser en dokumentär om en kristen sekt som bestämt sig för att leva utan pengar och utan det omgivande samhällets inflytande. Jag ser de uniformt klädda kvinnorna tala om att varje flicka får en symaskin på sin 17-årsdag, jag hör dem lovprisa de egna matvarorna, infrysta i ett gigantiskt frysrum. Ja, så kan man göra. Sektlivet har alltid attraherat förtvivlade människor. Men sektlivet är det ultimata tvånget, förtrycket, av nya generationer.

Kan man ställa frågan så här: varför är den obligatoriska symaskinen till flickorna och det absoluta bibeltvånget till alla en felaktig väg att gå, när självmordets frihet hela tiden erbjuds oss? Jag ställer frågan alldeles oavsett och vet inte när min egen ork tar slut. Med måndagen börjar en vecka med flera klinikbesök. Jag vandrar i den dal där både skuggorna och ljuset släpps in. Försiktigt sätter jag ner mina fötter på den sylvassa marken.