Tysk antisemitism eller muslimsk antisemitism i Tyskland? Fakta och funderingar

Vad ska vi kalla den? Det finns människor som på ytterst vettig grund talar om två typer av anti-judiska attityder i Tyskland: å ena sidan har vi en nationellt rotad, historiskt förankrad antisemitism, å andra sidan en ”ny” i den meningen att den lever och frodas i den stora muslimska befolkningen i Tyskland. Så istället för att tala om ”tysk antisemitism” kan man ju vara specifik och säga precis vad man menar. Jag har nu studerat det här ett ämnet ett tag, av den enkla anledningen att jag är trött på alla skriverier om ”antisemitismen i Malmö”, så länge man inte pekar ut gärningsmännen bakom anti-judiska attacker, nämligen Malmös unga, arabiska muslimer. Någon aktiv nationalsocialism finns inte i Malmö. Finns den i Tyskland? Det är det vi specifikt måste studera. Jag börjar här med en nyhet från 2012, som är djupt oroande:

”Antijudiska åsikter är djupt förankrade i det tyska samhället. Allt enligt en rapport från de experter som utsetts av Förbundsdagen. Enligt brittiska BBC, som citerar nyhetsbyrån DPA, har internet spelat en nyckelroll i spridandet av förnekelse av Förintelsen, högerextrema åsikter och islamistiska ståndpunkter. Experterna menar också att det i dag finns en större acceptans för det antijudiska i det tyska samhället. Expertgruppen tillsattes 2009 och rapporterar regelbundet till Förbundsdagen. Måndagens rapport visar att åsikterna baseras på ’fördomar och djupt rotade klichéer, samt okunskap om judarna och judendomen’”.

Hela artikeln kan man läsa här: http://www.dn.se/nyheter/varlden/djupt-rotad-antisemitism-i-tyskland/

I mars 2012, två månader efter det att den tyska rapporten blivit känd, skrev Svenska Kommittén mot Antisemitism om den i sitt nyhetsbrev. Utan att för en sekund tveka pekar de i nyhetsbrevet på två anti-judiska kraftcentra:

”En ny rapport visar att antisemitismen är djupt förankrad i det tyska samhället. Den är central i högerextrema och islamistiska grupper, men oroväckande utbredd även i bredare opinioner. Antisemitiska attityder förekommer i ”betydande omfattning” i det tyska majoritetssamhället. Uppfattningarna grundas på ”vitt spridda fördomar och djupt rotade klichéer respektive elementär okunskap om judar och judendom”. Det skriver författarna till den uppmärksammade rapporten ”Antisemitism i Tyskland” som presenterades för förbundsdagen i januari i år.”

Sedan tog de sig en närmare titt på rapporten:

”Rapporten har sammanställts av en oberoende expertkommission, tillsatt av förbundsdagen 2008, under ledning av historikerna Peter Longerich och Juliane Wetzel. Syftet har varit att utifrån befintlig forskning beskriva den samtida antisemitismen i Tyskland, belysa det preventiva arbete som görs och föreslå åtgärder för att förbättra arbetet mot judefientlighet. Författarna presenterar en bekymmersam bild, men pekar också på kunskapsluckor. Utifrån resultaten från en rad attitydundersökningar dras slutsatsen att runt 20 procent av den tyska befolkningen bär på antijudiska attityder. Bland dessa återfinns traditionella uppfattningar som att judar har för stort inflytande eller att judehatet är självförvållat. Men där finns också efterkrigstida konstruktioner som att judar exploaterar Förintelsen för egna syften liksom antisemitiska former av ’Israelkritik’.”

Hela rapporten kan läsas här: http://skma.se/blogg/2012/03/antisemitism-i-dagens-tyskland/

Då är frågan: är dessa två anti-judiska krafter typiska för Tyskland, eller finns de allmänt i Europa? Den frågan är kanske viktigast av alla. Vi vet att islamismens stärkta ställning i hela Europa utvecklat en allt livaktigare anti-semitism. Vi vet också att angreppen på judar rent fysiskt blivit allt vanligare i länder som Ungern, Frankrike, England, Belgien, Holland, Tyskland och som vi vet, också i Sverige, Norge och Danmark. Kan man då som följdfråga undra: är det den muslimska anti-semitismen vi ser som är huvudproblemet? Eller lever också den nationellt rotade föreställningen om judar kvar i de generationer som fötts efter förintelsen, i så hög grad att den faktiskt växer? Och en sista viktig fråga är varför ingen i rapporterna talar om den vänster som i sin "anti-sionism" allt oftare glider över i klassisk anti-semitism. Jag har mina funderingar.