Madame Bovary och den ouppnåeliga kärlekenn

Gustave Flaubert: Madame Bovary (Bonniers, översättning av Anders Bodegård, förord av Sara Danius)

Frågan jag ställer mig under läsningen: är Madame Bovary kvinnan som söker den ouppnåeliga kärleken eller är hon ett tidigt exempel på den konsumtionsskadade människan? I grund och botten handlar Flauberts roman om en människa som vill köpa sig lyckan, i form av tyger, kläder, prylar – och unga, vackra män. Men det kommer en dag då hon inte längre kan slingra sig förbi skuldsedlar, växlar och inteckningar, en dag då hon kommer att ställas inför maken Bovarys frågor. Är det den ekonomiska katastrofen som driver henne i döden? Läst på annat sätt skulle man säga att den är den förlorade kärleken som får henne att ge upp. Men jag vill hävda att det är konsumismens gift som fått henne till vägs ände. Hon kan varken betala sina skulder eller konsumera mer. Vad finns det då att leva för? Sara Danius är inne på den tankegången i sitt förord:

”Skälet till att Emma Bovary begår självmord är inte att hon lever i en annan värld, utan att hon lever i denna världen, visserligen vidlyftigt, men likväl. Skälet heter pengar. Eftersom hon har smak på snygga kläder, exklusiva tyger och vackra möbler, och eftersom hon lägger sig till med vanor som att handla citroner till fromma för sin nagelvård, drar hon på sig skulder. Därtill kommer hennes kostsamma fritidssysslor, älskarna. En av dessa kärleksaffärer förutsätter regelbundet återkommande hotellvistelser på annan ort (…) det som gör Emma till en sant modern konsument är att hon inte behöver de föremål hon köper…”

Landsortsläkaren Charles Flaubert har varit gift en gång tidigare när hans och Emmas vägar korsas. Han är änkeman och hon behöver väl en försörjning och en trygg plats i tillvaron. Men hon får ledan och meningslösheten på köpet. Hon blir gravid och föder så småningom en flicka.

Vid flytten till Yonville, där Charles fått en tjänst, lär de känna apotekaren Homais, en man som ska komma att spela en viktig roll i Emmas liv. Han har ju en viktig bisyssla som journalist (och som Danius påpekar är han därmed också en berättelsens representant för det nya borgerskapets relation till det tryckta ordet, till skriften). Barnet lämnas förstås till en amma. Och unge Léon Dupius som är advokatpraktikant stiger in i berättelsen, de samtalar och kommer allt närmare den punkt där de får vara tillsammans. Men den snabbt uppflammande kärlekslågan släcks när Léon lämnar trakten och Emma återförs till just den verklighet hon leds ihjäl av. Tygerna, kläderna, allt det hon kan konsumera – på kredit – blir kärlekens ersättning. Charles Flaubert verkar inte ens se vad som pågår.

Efter Lantbruksmässan träder den rike grannen Rodolphe in i berättelsen med en kärleksförklaring till Emma. Han förför henne. Nu förs också hästridning in som en metod för avskildhet och kärleksstunder. Charles Bovary ser ridningen ur ett praktiskt och hälsomässigt perspektiv och erbjuder naturligtvis sin hjälp. Hästen han köper till Emma blir hennes sätt att få älska (äga? konsumera?) Rodolphe utan andra människors insyn. Men han tröttnar förstås.

Erotikens behag ligger i nyheten. Den blir snabbt invand och därmed förbrukad. Hans tvärvändning gör Emma så sjuk att man nästan anar att hon är på väg bort från det jordiska.

Efter tre år återvänder Léon. Kärleksaffären börjar. Men i takt med de ständiga resorna till hotellet där hon träffar honom – under förespegling att hon reser för att ta pianolektioner – börjar också människor vilja driva in skulderna. Otroheten och penningskulderna blir två parallella utförsbanor. Emma återvänder till Rodolphe i en scen av patetiska och överdrivna kärleksförklaring, allt för att försöka få honom att betala den stora skulden. Det varken kan eller vill han.

Den enda lösning som återstår finns hos apotekare Homais. Hans arsenik blir hennes sista måltid. Hennes dödskamp är en lång och magnifik skildring i romanen, men den slutar inte där. Sista kapitlet skruvar berättelsen ännu ett varv, då vi får se hur Charles Bovary pressas av Emmas skulder. Resten måste man tiga om.

Bodegårds nyöversättning innefattar också alla de egenheter som finns i Flauberts original, till exempel de återkommande kursiveringarna (”Flaubert använder sig av kursiven för att markera en kollektivt omfattad ståndpunkt. Det betyder allmängods, floskler, slitna fraser, truismer, gängse idéer, allmänt nonsens” påpekar Danius i förordet). Det har varit en fröjd att bekanta sig med Bodegårds fina och tonsäkra nyöversättning av denna klassiker. Flera gånger under läsningen har jag frågat mig själv varför jag alls bryr mig om den samtida litteraturen, när hyllorna dignar av guldklimpar som denna. Flauberts stil är en sak för sig. Berättelsen en annan. Han skriver som om varje detalj kom av sig själv, som om berättelsen hade varit hur lätt som helst att komponera. Kanske är det just i den skenbara enkelheten som Flauberts geni döljer sig?