Jimmie Åkesson: Satis Polito (AB Asp & Lycke)

Tack vare möjligheten att iklädd nackkrage skriva på en gammal pc har jag nu lyckats färdigställa en första text sedan jag insjuknade i diskbråck i nacken (och jag har för avsikt att framöver försöka åstadkomma andra recensioner).

NY BOK. När ledaren för Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, nu utger sin första bok väljer han en titel som redan diskuteras. Det var nog inte så klokt. Risken för att en sådan diskussion tar bort fokus från bokens innehåll är förstås stor.

Nå, jag koncentrerar mig på innehållet. Det första som då slår mig är att Åkessons bok helt saknar den normalt så utslätade och menlösa politikerprosans tomhet. Den är personlig i sitt tilltal och har hela tiden den personliga erfarenheten som grund.Åkessons text hade inte kunnat skrivas av en spökskrivande reklamfirma.

Strukturen i boken är enkel att beskriva: utifrån korta dagbokstexter från 1 januari 2010 till och med 5 oktober 2010, alltså det år då Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen, skriver Åkessons längre självbiogafiska texter som sträcker sig från barndomen fram till 2013.

Ett begrepp som han inleder med, och som sedan ofta präglar resonemangen, är ”vanlig”. Det är ett halt och svårt begrepp eftersom det är så subjektivt. Vem av oss är vanlig, vem är unik? Åkesson ser sig som vanlig, eftersom han alltid har ambitionen att vara sig själv. Han är förstås medveten om att han som politiker nått en position som är tämligen unik.  Men han bär med stolthet med sig Åke Ortmarks ord från 2007:

”Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och förmår framstå som så vanlig.”

I bokens första längre kapitel tar sig Åkesson an den egna vägen till partiet. Det är kanske det intressantaste för oss som aldrig sympatiserat med utan tvärtom starkt kritisk förhållit oss till det sverigedemokratiska fenomenet. Är Åkesson här självrannsakande, ser han var hans parti hade sina rötter och hur han själv förhöll sig till dem?

Han berättar först om sin tid som ungmoderat (då Reinfeldt var förbundsordförande). Vi talar här om skoltiden och de frågor som kan och kunde engagera en ung man. Men i och med folkomröstningen om EU 1994 hade han ”börjat snegla på ett parti utanför riksdagen”.  Han talar om en tid då ”då den nationalistiska ungdomsvågen” växte fram.

”Plötsligt var nationalismen något normalt, det var inne att vara svensk och intressera sig för nationens historia och kulturarv.”

Att Ny Demokrati satt i riksdagen gjorde inget intryck på den unge Åkesson, de representerade snarast ”nyliberal populism”.  Han lyssnade till Ultima Thule.

Nu närmar vi oss en kritisk punkt. SD hade vid denna tid ett mycket tydligt rykte: det var ett parti omsvärmat av just vit makt-rock och skinnskallar. Partiet bestämde sig för att förbjuda ”uniformsliknande klädsel” vid sina manifestationer. Åkesson säger att det ska förstås som just ”rakade huvuden i kombination med bomberjacka, stålhättade kängor…” Och så säger han: ”Jag tvekade länge att gå med som medlem i SD.” Det var när förre centerpolitikern Mikael Jansson i mars 1995 blev ny partiledare som han tog steget. Då började man rensa i de egna leden. I och med det tillbakavisar och besvarar Åkesson de kritiker som menar att han anslöt sig till ett våldsamt och naziinspirerat parti: ”Jag drogs till partiet för att jag såg en potential i politiken. Jag var nationalist och SD hade, trots bristerna, lyckats formulera en i grunden sund, demokratisk och universell nationalism vars utgångspunkter jag i stor delade.” Och så betonar han att partiprogrammet idag är helt omskrivet och att det är han själv som varit pådrivande i förändringsarbetet.

Knappt 26 år gammal blir han så partiledare, det sker på partiets riksmöte 2005. Jag ska inte fördjupa mig i de mellanliggande åren utan istället hoppa direkt till 2007, året då han menar att hans första stora prövning kommer. Då kommer nämligen den danska Muhammedkarikatyr-striden till Sverige, sedan Richard Jomshof utlyst en tävling för SD-kuriren. Åkesson beskriver initiativet som ”genialiskt, såväl politiskt som kommunikationsmässigt.” Det slutar med att SÄPO gör hembesök och partiets hemsidor släcks. UD hade med sina påtryckningar lyckats. Partiets popularitet ökade och de hamnade på 2,9%.

Så bytte man partisymbol – från den stridssignalerande facklan till den folkhemstrygga blåsippan. Men valet 2006 hade blivit ett misslyckande. ”Det var kört” skriver Åkesson. 1,9% förvandlades visserligen till knappt 3%, men någon riksdagsentré var inte aktuell. Men som den politiker han är ser Åkessons positivt på det: ”Vi fick ytterligare fyra år på oss att utvecklas och växa till oss”. Och det skulle visa sig vara vägen till framgång. Med SD i riksdagen efter valet 2010 ser vi nu hur partiet växer i varje opinionsundersökning. Runt 10% brukar de ligga och därmed kämpar SD om platsen som Sveriges tredje största parti. Oavsett var man själv står politiskt måste man medge att det är en exempellös framgång och att den med största sannolikhet kan skrivas på Åkessons konto. Han tog SD från en skuggtillvaro i minst sagt skumma omgivningar ut i det mediala solskenet. Och trots att hetsen mot partiet är ett dagligt inslag så tycks Åkessons ”vanlighet” i kombination med partiets politik i brännande frågor som har med invandring, islamism, brottslighet, trygghet och folkhemsladdad retorik göra dem allt populärare.

Åkesson har en fundering kring invandringsfrågorna som jag tror är relevant: ”Det här stärker för övrigt också min teori om att vi som parti egentligen inte har något behov av att bilda opinion kring invandringen. Den opinionen finns redan.” Och ändå verkar det omöjligt att få resten av den svenska politikerklassen att förstå hur brännande och akut frågan är. Den tycks leva i föreställningen att opinionen är just ”SD:s fel”. Det är en avgörande felsyn. En radikalisering av opinionen varken kan eller ska sökas hos politiska rörelser, utan i den verklighet där människor lever och verkar. Massinvandringens, inte minst islamismens, konsekvenser för det svenska samhället är idag så omfattande att var och en borde kunna dra sina egna slutsatser.

Åkesson understryker att kritiken mot ”mångkulturalism” inte har det minsta att göra med ”rasism och främlingsfientlighet”, tvärtom betonar han att vi bytt idéer och produkter med andra ”och inspirerats över gränserna sedan urminnes tider.”  Så vilket är då problemet? Åkesson sammanfattar sin egen syn:

”Istället för sammanhållning och gemenskap kring grundläggande normer och värderingar, byggs spänningar och motsättningar in i samhället. Kulturkrockar, långt djupare än valet av mat, musik och kläder, lyfts till makronivå. Ytterst handlar det om fundamentala uppfattningar om rätt och fel, om rättsuppfattning, om hur samhället ska organiseras och styras, om hur vi löser konflikter, om religionens roll, om relationen mellan könen och mellan barn och vuxna, om mellanmänskliga relationer och mänskliga rättigheter, om hur andra levande varelser ska behandlas, om relationen till natur och miljö, om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, om hur vi gör affärer och förhåller oss till avtal, om sociala koder och så vidare.”

Nå, måste man vara nationalist eller Sverigedemokrat för att nicka instämmande? Jag tror inte det. Jag tror att Åkessons formuleringar i detta avseende är på väg att bli synonyma med gammalt bondförnuft i Sverige. Vi har i flera avseenden nått vägs ände.

Varför röstar jag då inte på Sverigedemokraterna om jag i viktiga frågor har en grundsyn som är identisk eller ligger nära? Det finns flera skäl.

För det första menar jag att folkhemsdrömmen är reaktionär. Man kan aldrig skruva tiden tillbaka, och den katastrofala europeiska utvecklingen lär varken hejdas eller förändras av parlamentariska val. Industrialismens död och det postmoderna, globala samhällets etablering kan inte ”tänkas” bort, varför inte heller de miljoner muslimer som bosatt sig i våra länder kan skickas tillbaka dit de kom ifrån.

Tanken som kallas repatriering finns inte kvar i SD:s politik, men den lever ett ideologiskt aktivt liv i de nationalistiska kretsarna. Den bör också diskuteras, eftersom jag är övertygad om att många som röstar på SD gör det i tron att de ska ”slippa invandrarna”. Jag menar att repatrierings-tanken ytterligare förstärker ett reaktionärt handlingsmönster och att man med skärpa måste ta avstånd ifrån och argumentera emot den. Islamismen måste bekämpas politiskt och ideologiskt, inte med folkfördrivningar. Europas 1900-tal var fördrivningarnas och massmordens tid, och efter två världskrig avrundades århundradet med Balkankrigen som utmärktes av etnisk rensning. Det finns ingen anledning att ge den sortens tänkande ens ett lillfinger.

För det andra menar jag att inget politiskt parti – inget! – i parlamenten kan påverka de ekonomiska maktstrukturerna. Hos SD har jag inte heller sett några ambitioner att återställa de folkägda, statliga, system som under årtionden sålts ut och spekulerats bort (banker, post, telefoni, elproduktion, sjukvård mm). Ekonomisk demokrati är ett begrepp som inte ens förekommer i diskussionen. I partiprogrammet finns endast detta korta och föga klargörande om privatiseringarna:

"Sverigedemokraterna har en pragmatisk hållning till privatisering och menar att det i vissa branscher kan vara en fördel medan det i andra bör vara statligt drivet. Vår hållning är att där man får ut så mycket som möjligt för så låg kostnad är det alternativ som bör väljas. Bland annat vill vi återreglera järnvägen samt att vi ställer oss tveksamma till utförsäljningen av apoteken. Vi har även motsatt oss vidare utförsäljning av bland annat Vattenfall. Dock ser vi positivt på viss privatisering av sjukvård och skolor."

Jag röstar inte på SD och inte heller på något annat parti. Vad jag gör är att betrakta det parlamentariska spelet med samma skepsis som jag alltid gjort. Min enda röstsedel är skrivandet. Det jag skriver här i bloggen och i mina böcker får gälla som min röst – i ordets båda betydelser.

Med det sagt vill jag tillägga att det varken finns fog eller ursäkter för den omfattande hatkampanj som bedrivs mot Åkesson och SD, från yttersta vänstern till Reinfeldt personligen. Den är primitiv, konfrontativ och skadlig för hela det svenska samhället. Den bidrar till ett klimat av rädsla, våld och underkastelse.

Som alltid på min blogg förespråkar jag det civiliserade samtalet. Jag föredrar analys framför rännstensargument. Jag föredrar civiliserad debatt framför ägg- och stenkastning och jag menar att Jimmie Åkessons debutbok mycket väl lämpar sig för just samtal och debatt.  Med tanke på att hans parti alldeles säkert kommer att skrälla i nästa års riksdagsval är det hög tid att försöka åstadkomma det som skiljer sig från hatet och hoten; de civiliserade samtalen och debatterna.

***

Från Kvällsposten hittade jag en osignerad text om titeln på Åkessons bok, ur vilken jag här citerar:

Vad betyder titeln på Jimmie Åkessons bok och varför välja något så kryptiskt som "Satis polito"? "Tillräckligt polerad", höftar författaren själv, och påstår sig vara blåögd på området "Satis politus", med verbet i perfekt particip nominativ, betyder mycket riktigt något sådant. Men "polito" är futurum imperativ, alternativ perfekt particip dativ eller ablativ. Om verbet står i imperativ får vi något i stil med "Snart får det vara nog med polityr!" Dativ å sin sida ger "Åt den tillräckligt välslipade". Uttrycket är elliptiskt, det vill säga att något ord saknas, vilket är vanligt på latin. Gissningsvis lyder den fullständiga titeln i så fall "Makten åt den tillräckligt välslipade" eller "Segern åt den tillräckligt välpolerade".