Den klagande människans belägenhet

Foto: Astrid Nydahl

Det är aldrig jaget – det klagande eller nöjda – som är ensamt. Det är ensamheten som invaderat jaget och som styr hennes acceptans eller klagan. Varje gång den klagande människan vänder sig till omvärlden med frågan ”Varför hör ni aldrig av er till mig, jag är ju så ensam”, så uttrycker frågan just det förhållandet, att hon inte förstår sin egen belägenhet. Hade hon gjort det, så hade hon förstås hört av sig till omvärlden och byggt något som ensamheten aldrig kunnat rå på. I den kultur som bygger på klagan kan ett sådant förhållande sällan klargöras, eftersom det i sig är själva motsatsen till klagan.