Delphine de Vigan: Ingenting kan hindra natten (Sekwa, översättning av Helén Enqvist)

Delphine de Vigan. Foto: A. Karlsson, Sekwa förlag.

Det här är en roman skapad med den metod som jag själv finner allra intressantast i samtidslitteraturen. De två skikt av skrivande som möts, består dels av en fiktiv beskrivning av en människas barndom, uppväxt och vuxenliv, dels av författarens egna reflektioner kring om det alls är möjligt att göra så. Den kärva realism som utgör bokens nutid kan ibland framstå som betydligt ”sannare” och uppriktigare än de texter som skildrar kvinnan Lucile från tidig barndom och framåt. Lucile är inte vem som helst för Delphine de Vigan, hon är hennes mamma. Och sin mamma kan man söka ett helt liv, oavsett om man är son eller dotter, men när hon väl dött och tystnat kan man aldrig fråga henne själv hur det förhöll sig då, en gång i ett avlägset förflutet. Delphine de Vigan talar med många människor, ställer frågor, reflekterar – man skulle kunna säga att hon beger sig ut på en forskningsresa i sin mammas liv och därmed i sitt eget förflutna.

Delphine de Vigan är en av flera högintressanta franska författarinnor som förlaget Sekwa utger. Hon lever i Paris, och av hennes böcker finns sedan tidigare No och jag, Underjordiska timmar och Dagar utan hunger översatta till svenska. Den nu aktuella boken, en rejäl och ytterst läsvärd sak på 391 sidor, har fått många lovord i Frankrike och har sedan utgivningen i augusti 2011 sålt i en halv miljon exemplar. Att jag nämner detta beror inte på att jag inbillar mig att höga försäljningssiffror automatiskt indikerar kvalitet. Vi har ju vant oss vid att det snarare rätt ofta är tvärtom. Men i Delphine de Vigans fall skulle jag säga att hon tar sig an ämnen som få människor kan vara likgiltig inför och som hon behandlar med den yttersta uppriktighet och med en sanningslidelse som är ovanlig, och att detta kan förklara att många människor vill läsa henne.

Jag betraktar Dagar utan hunger som den självklara höjdpunkten i det jag läst av henne på svenska. Denna självbiografiskt baserade roman om anorexi är plågsamt övertygande och jag kommer aldrig att glömma den. Det är sällan böcker gör rent fysiska avtryck hos en läsare, men med den förhåller det sig så. Kan Ingenting kan hindra natten leva upp till det? Jag tycker inte att man kan jämföra böckerna. Det är en mycket bra bok, men den är skriven i ett annat tonfall än Dagar utan hunger. Det kan man förstås enkelt förklara med det faktum att varje ny bok är sin egen värld. En roman eller en fackskildring växer fram utifrån sina egna, specifika förutsättningar.

Delphine de Vigan är författare. Det är hennes liv och yrke. Att skapa och att minnas är två sidor av samma mynt för henne. Hon minns verkligen sin mamma och hon vill förstå hennes smärta. På bokens framsida ser vi mamman, Lucile, i ett ögonblick som utstrålar lugn, trygghet och njutning. Hon röker. Hon ler så som man ler när man trivs eller känner lycka.  Det är både en sann och en förrädisk bild.

Den lockar mig så som en filmaffisch lockar mig till biografen. Jag ser att Delphine de Vigan är ”besatt av tanken” att skriva fram sin mamma. Det går inte så bra. Hon pillar mest, petar i manus, möblerar om arbetsrummet, hon lyssnar på alla samtal hon spelat in för att kunna skriva ner det som sägs. Allt har de gett henne: sina minnen, sitt förtroende. Men hon ställer allt fler självkritiska frågor.

Hade hon verkligen trott att hon skulle kunna skriva en objektiv text? Också i sin egen familj ifrågasätts hennes projekt. När hon så kommer till den andra avdelningen på sidan 169 är det som om både hon själv som författare och texten i sig börjar leva ett helt annat liv. Nu är det fritt fram att använda de ord som handlar om icke-fiktionen, de ord som börjar med ”jag”, ”mig”, ”mina”, och som har en särskilt tyngd just därför. Här ”växer” nu modern Lucile allt radikalare in i förstörelsen. Hon faller ner i sjukdom och beroende. Hon förlorar sitt jag i utbyte mot demoner och berusningar. Delphine de Vigan beskriver det som om ett bestämt datum, den 31 januari 1980, innebär en brytpunkt: ett före och ett efter skapas den dagen. Hon citerar ur polisrapporten: 

”Förde en person till sjukhuset Lariboisière efter nervöst sammanbrott och övergrepp mot en minderårig person på tretton år (hennes dotter). Krimchef på plats.”

Modern är inte gammal när det händer. Hon är knappt trettio. Sammanbrottet är precis så grymt och fult som det är i verkligheten. Det finns ingen anledning att försköna eller mytologisera det. Det gör heller inte Delphine de Vigan. Lucile har hallucinationer, hon klär av sig naken i polisbilen. I en egen text medger Lucile att hon ser vad som hänt: ”Jag kan inte skilja på fantasi och verklighet längre.”
Delphine de Vigan säger som svar på frågan hon får om varför hon skriver:  

”Jag skriver på grund av den 31 januari 1980. Ursprunget till mitt skrivande finns där, det vet jag på ett dunkelt sätt, det finns i de här timmarna som förändrade våra liv, i dagarna före dem och i den isolering som följde.”

Är man det minsta intresserad av hur familjer formas och hur vi som individer bär vidare på våra förfäders och förmödrars liv, sjukdomar, problem och sönderfall, är det helt enkelt omöjligt att avstå från den här boken. Den har en alldeles särskild klokhet och insikt och den  förhäver sig aldrig i efterkonstruktionernas frestelse. Delphine de Vigan är en författare som inger allt större förtroende. Också i det allra mest smärtsamma lyckas hon fängsla läsaren. Eller kanske just där, i det smärtsamma, är hon som mest läsvärd. I vår tid av ytligt flamsande och mediala fyrverkerier av försumbara futtigheter är det förstås anmärkningsvärt att man kan finna litteratur som denna.