DDR som familjegulag: Weissensee

Hela Stasi-familjen, kring vilken dramat i Weissensee byggs

"Det finns ett liv före döden" (Wolf Biermann)

Jag har under tre veckor följt den tyska tv-serien Weissensee (sex avsnitt, går att se här på SVT Play nästan en hel månad till). Den utspelar sig på 1980-talet. Man skulle kunna säga att det vi där ser är gulag nedflyttat på familjenivå (med hela lägerbefolkningen från slavarbetarna upp till slavdrivarna i partiet). Där finns hela "realsocialismen" gestaltad i en familj som rymmer en folkpolis, en Stasiofficerare och en fader som har en högt uppsatt position i Stasi och därtill är vän med partiordföranden. Komplikationen gestaltas av en ung kvinna vars mor är artist som hamnat på svarta listan (hela hennes gestalt tycks modellerad på Wolf Biermanns verkliga öde). Modern visar sig ha haft en kärleksaffär med stasifadern - ja, hon är rent av hans stora kärlek, och dottern blir förstås förälskad i stasiofficerns son, folkpolisen.

Nu är förvisso intrigen på klassisk tv-dramanivå. Men det gör ingenting, nog är gestalterna trovärdiga, man ser dem för just det de är, och man vill gärna veta vad som ska ske i avsnittet efter det man just avslutat. Miljöerna är också mycket trovärdiga, med hela det modernistiska 60-talets betongbyggnader och de för "öst" så typiska vardagsrummen med sina mörkbruna, helväggstäckande, hyllsystem (jag såg dem i både Polen och Albanien, identiskt lika). Men det som gör serien så intressant är att den visar på de mekanismer som de totalitära "öst"-staterna tycks ha haft inbyggda i själva de ekonomiska och sociala systemen. Angiveriet var förstås grundpelare nummer ett. Man rapporterar alltid "klassfiendens" handlingar. Det andra var rövslickeriet - och det kunde förvisso ske genom angiveri, men här illustreras det främst genom familjemedlemmarnas beredvillighet att offra också de närmaste för den egna karriären. Över hela denna "samhällsanda" vilar ett tungt lager av ständig misstänksamhet, brist på möjlighet till det goda livet (om man inte som officerare kunde få det i form av mutor), en likriktning som var påtaglig ända in i badrummet eller sovrummet och en brist på tankefrihet (de scener som utspelar sig i skolan är kusliga exempel på det, med elever som inte svarar på frågor utan snarare bara rabblar utantillärda fraser om "socialismen", "imperialismen" och den lysande framtid som aldrig kom).

Man skulle önska att unga människor såg serien. Den fungerar verkligen som en påminnelse (för oss gamlingar) och kunde vara ren folkbildning för de unga som inte sett "realsocialismen" och som därför insisterar med hammare, skära, Che-tröjor och "socialism". De samhällen som fanns i "öst"-staterna var i själva verket Europas verkliga skamplättar och det de lämnade efter sig var bara en fadd smak av brunkol, avlyssningar, stängda gränser, åsiktsförföljelse och grova ingrepp i privatlivet från en statsapparat som behövde veta och registrera allt och som därför anlitade halva folken för att spionera på den andra halvan. Weissensee ger oss bilden av detta sunkiga samhälle, kanske redan glömt av alltför många.