Smaken av oceanerna - ett återbesök

Den 6 juni 1983 öppnade jag för första gången Marianne Sandels antologi Smaken av oceanerna. Ingen bok har sedan dess varit en så frekvent följeslagare som den, ingen bok har krävt så många provisoriska reparationer som den. Med alla sina fingeravtryck, kaffe- och rödvinsfläckar vittnar den om lyckligare dagar. Också den fula tejpningen av bokryggen fyller mig med ett slags levandets ömhet.

Jag har haft den med på otaliga resor i världen, inte minst de lusofona, den har skänkt mig tröst och glädje, den har tvättat mina ögon och svalkat min kind. Kort sagt är det en självklar samling portugisisk poesi. Genom den kan man lära känna (nästan) alla de - levande eller döda - poeter som landet delar med sig av. Sedan dess har det kommit ut ett stort antal separata volymer, inte minst genom Sandels idoga översättningsarbete.

Som ett enda litet smakprov vill jag visa er en passage ur Jorge de Senas poesi. Jag gör det inte minst för att hans korta rader under årens lopp fungerat som ett slags kompass för mig. Idag är det dags att ta fram dem igen.

JORGE DE SENA

ur På Kreta med Minotaurus

Jag är mitt eget hemland. Det hemland

jag skriver om är det språk jag föddes i

av generationers slump. Och hemlandet för mitt skapande

och levebröd

är det raseri jag känner över omänskligheten i denna värld

när jag nu inte tror på en annan