Paul Gruchow: Letters to a Young Madman. A memoir (Levins Publishing, USA 2012).

Paul Gruchow (1947-2004)

“I have sometimes said, watching anxiously over my own children, that every human infant who makes it to maturity is a miracle.” Paul Gruchow

Det finns många författare man inte vet ett dugg om. I bästa fall blir man tipsad av en god vän eller en essä i någon tidning eller tidskrift.

Paul Gruchow var fram till för fem-sex år sedan helt okänd för mig. Jag fick då av min vän Per Helge veta vem han var, jag läste en längre essä och blev tagen av det han skrev, inte minst för att jag så väl kände igen mig i hans skildringar av psykisk sjukdom och av vantrivsel i det moderna (amerikanska) samhället. Gruchow tog sitt liv 2004, efter många tidigare försök, i en ålder av 56 år.

När jag fyllde år tidigare i sommar fick jag några ovärderliga böcker. En av dem, från Per, är just Paul Gruchows självbiografiska bok om skapandet och livet som psykiskt sjuk. Det är en i alla avseenden gripande bok som också av fackfolk inom vården lovordats, bland annat med kloka ord från Kenneth J. Doka:

”Vi ser psykisk sjukdom inifrån och ut – sätten som depression, trauma, sorg, förlust och övergrepp påverkar vårt inre jag.. en unik elegi, inte för segerns men för den mänskliga andens tragedi.”

Man läser förstås boken i vetskap om att författaren är död. Jag läser den både som en klok och insiktsfull självbiografi, men jag läser den också för att lära. Hur hanterar man den psykiska sjukdomen när den slår en till marken? Vad gör man när människor vill inskärpa betydelsen av ”positivt tänkande” i en, och man själv vet att gränslinjen över i ren dårskap eller död är så tunn att den är svår att undvika? Gruchow levde ett plågat liv. Han fick sina mediciner, men som han själv påpekar gjorde de förstås inte honom till en lycklig människa, utan i bästa fall bara till en som uppnått en form av normalitet. De friska människorna har fräckheten att kalla psykofarmaka för ”lyckopiller” – och det måste bero på total okunskap om den psykiska sjukdomens väsen.

Så här skrev David Bly  om honom när han avled:

”The wild geese fly over in the hundreds twice a year in western Minnesota and add to the strange haunting beauty of the prairie. I spent my first two years as a public school teacher in Milan, Minnesota, a railroad stop on the westward expansion. I remember those crisp fall mornings driving down the long driveway watching row after row of geese take off with the sound of my six cylinder wagon. I half expected the power of their wings to lift me into the air with them. Milan is twenty miles from the birthplace of Paul Gruchow, who passed away Sunday in his Duluth home. Friends of the prairie, wilderness, land use and land stewardship lost a great voice with Paul’s passing. He and his family spent a brief time in Northfield. I remember when they moved to town, because the moving truck driver stopped at my house to ask directions and I took him to the soon to be Gruchow home across the street and down the block. I worked with his daughter Laura in a couple of plays. I was sad to see them leave town, their wit and intelligent discourse was a wonderful asset that meant so much to me.

Paul had a wonderful way of blending the curiosity of the writer and the awe of the naturalist to inspire and interest young people to describe what they see and feel. We often had brief conversations while he walked his black dogs past my house. He and Nancy talked openly about his struggle with depression and his struggle to hold on. There is something about his love of his environment, an appreciation for what is all around us and what it points to — a glowing transcendance that is present and yet which lies beyond what we see.”