Tankar på hemmaplan inför havsfri onsdag

Av praktiska skäl kan jag inte äta min frukost ute vid den skånska skärgården imorgon, onsdag. Lite besviken mellan olika cykelturer kommer jag därför att under dagen ägna mig åt läsandets konst. Nu bara några iakttagelser.

När jag skriver om de nationalistiska propagandasidorna Avpixlat & Co får jag höra att jag skriver till fördel för "landsförrädare". Just vid den sortens språk går min gräns. Den som kallar andra människor det har överträtt gränsen för när det vore möjligt att diskutera. Den som i politiska sakfrågor och i sociala, religiösa och kulturella sammanhang angriper individer, rörelser och regeringar för det de står för - den människan diskuterar jag gärna med. I skrift och i blogg. Men den politiska pöbel som befolkar nätet med sitt rännstensspråk har jag inget att diskutera med. Jag vet att det språket har sin motsvarighet i det verkliga livets knogjärn. Ett knogjärn och en text kan aldrig mötas på lika villkor. Inte i Syrien, inte i Egypten, inte i Birmingham eller Malmö. Ingenstans. Att avvisa Avpixlat-ideologin är inte ett bejakande av Aftonbladet eller andra svenska rikstidningar. Det är att markera att ribborna måste läggas på helt andra nivåer än rännstenens. Om jag nöjde mig med Avpixlat som "oppositionell" journalistisk kunde jag lika gärna ha stannat på Kvällsposten. Deras forna insändarsida, befolkad av "arg skattebetalare" och likasinnade, är med mycket små marginaler jämförbar med Avpixlats texter.

När jag hävdar konstnärens frihet att häda så gör jag inte det för att tillfredställa några nätredaktörer eller några politiska partier. Jag gör det av ren självbevarelsedrift. Jag hävdar också vikten av att stå upp för demokratiska idéer, som yttrande- och tryckfrihet. När människor säger att vi redan lever i en diktatur avstår jag också diskussion. Varför skulle vi försvara sådana friheter om de inte längre finns? Jag vill inte bidra till det politiska illusionsmakeri som redan är så utbrett. Jag vill istället värna den demokratiska traditionen. Och det vill jag inte trots, utan just därför att jag så djupt misstror den politiska klassen

Almedalsspektaktlet har vi lämnat bakom oss. Men det tycks finnas ett behov av rötmånadspolitik varje dag hela sommaren. Låt det ske. Men låt mig slippa det.