Mellan Malmö och det arabiska matriarkatet

Malmö i juli. Foto: AN

När jag besökte Malmö för två veckor sedan var det många tankar som rusade genom huvudet på mig. Jag betraktar på ett lite fånigt sätt Malmö som "min" stad. Jag föddes där. Jag växte upp på Seved och Lorensborg, jag blev vuxen på Gamla väster, jag bildade familj i förorten och levde i skytteltrafik, på jakt efter lugn och ro, mellan Lindängen, Nydala och Bellevuegården - innan jag flydde för gott 1981. När jag vandrade omkring på Gamla väster och runt Södertull och Södra Förstadsgatan kom minnena i rask takt. Men det som kom var också samtidssignalerna som så tydligt markerar att det jag betraktat som "mitt" numera är något helt annat. Det arabiska inslaget i staden är så starkt att det på vissa platser - t.ex. den sista biten ner mot Möllan och hela den stadsdelen - totalt dominerar. På vissa busslinjer hör jag bara arabiska talas. En och annan malmöit tränger ibland igenom, som en ropande i öknen.

Idag torsdag har jag varit i Kristianstads centrum vid två tillfällen och åter fått anledning att fundera på denna förändringsprocess och vilka dess konkreta konsekvenser blivit. Jag åker alltid ettan från min lilla by. Från andra hållet kommer den från förorten Gamlegården, och kallas i folkmun för Bagdadexpressen, där nu mest arabiska och somaliska invandrare bor, uppblandade med tidigare invandringsgrupper, där kosova-albanerna kanske är den största. När jag varit i en affär där alla skyltar stod på arabiska och där en icke-plomberad insamlingsbössa på disken hade texten Moskén på svenska och arabiska - dit hade jag kommit för att Schenker valt att ha den som utlämningsställe för paket - promenerade jag till centralstationen för att ta bussen hem. Den var förstås helt knökfull. Som alltid är den det fram till Domushållplatsen. Jag konstaterade snabbt att majoriteten på bussen var unga arabiska mammor med småbarn. De var alla beslöjade.

Jag satte mig på enda lediga platsen, bakom en av dessa mammor med två barn. Barnen blev mycket nyfikna på mig, stod bakåtvända i sätena och gjorde små kontaktförsök. Jag vinkade och sa hej till dem. Ingen  respons. Mamman talade ivrigt på arabiska med dem. Men hon svarade inte när jag ställde en fråga till henne, så jag fattade mitt beslut. Sade Saalam till båda de små barnen, kanske var de ett och halvt respektive tre år gamla, och de räckte båda fram sina små händer, tog mig i hand och svarade på samma vis. Mamman blev till sig av glädje, klart hon var stolt över sina väluppfostrade små barn. Men hon såg mig aldrig i ögonen, tittade istället ner och log. Också de andra arabiska mammorna i bussen instämde och leendena spred sig. Det var en välgörande stund. Jag tvekar inte att kalla den för ett möte med ett periodiskt/tillfälligt arabiskt matriarkat. Här i bussen, långt från männen, uppförde de sig som fria individer, fulla av glädje. Fast nog undrar jag om de berättade för sina män när de kom hem. Kanske, kanske inte. Säger barnen något kanske mamma fyller i med att det var en besvärlig svensk kuffer som trängde sig på (fast jag hoppas förstås att jag har fel på den punkten).

En annan liten iakttagelse jag gjorde idag gällde busschaufförerna. Jag reste med totalt sex stycken. Fem av dem var araber, en sjätte somalier. Statistik som lögn eller bara ett vardagligt bekräftande av realiteterna?