Lördagens gästbloggare Ullmar Qvick: Medborgaren, makten och moskén – några tankar efter läsningen



Islamistisk demonstration mot Syriens regering. Birmingham, april 2012. Foto: TN

Varje religion har i sina urkunder svarta fläckar. I Bibelns Gamla Testamente finns en gud som ”prövar” Abraham genom att kräva att han ska offra sin son Isak. Borde inte Abraham vända sig bort från en så sadistisk gud? Eller vad är det för fel på Hesekiel, som överöser oss med sexualpatologiska fantasier? På samma sätt frossar Muhammed genom Koranen emellanåt i blodtörstigt hat och ter sig då allt annat än sympatisk.

Här i västvärlden kan vi utan vidare skriva kritiskt om den kristna guden, men märkligt nog är det inte utan vidare möjligt att ifrågasätta Muhammed och Allah. Hos oss finns ett slags respekt, som snarare är servilitet eller en framvuxen trend, gentemot muslimer och islam. Hur kan det komma sig? En anledning är att vi inte i så väldigt många år haft ett stort antal muslimer inpå oss och inte kommit till klarhet om förhållningssätt och attityder. Den andra orsaken är utan tvekan att islam har en totalitär prägel: Den gör mer än andra religioner anspråk på ensamrätt, dess trosmonopol får inte ifrågasättas. Den som gör det kan råka riktigt illa ut.

Thomas Nydahl har just utkommit med en bok som kan betecknas som en brandfackla: Medborgaren, makten och moskén. Klart och tydligt pläderar han för en förändring i västvärldens syn på islam i allmänhet och islamismen i synnerhet. Han beskriver hur man faller på knä inför de aggressiva islamisterna, något som måste betecknas som strutspolitik. Det är också ett svek mot alla vettiga och fredliga muslimer, som säkert skulle vilja se en hård front mot dem som använder lock och pock, utpressning och våld, för att få icke-fanatikerna att ansluta sig till deras ”renlärighet.”

Likheterna mellan fundamentalistisk islam och fascism, nazism och kommunism är slående. Samma totalitära tänkesätt, samma intolerans, samma fanatism, samma likgiltighet för människoliv, samma förakt för de mänskliga fri- och rättigheterna. Men medan de tre politiska ismerna i mångt och mycket tillhör det förgångna är fundamentalistisk islam i hög grad en levande realitet, en rörelse på frammarsch i Europa. Thomas Nydahl är oroad och det är lätt att dela hans oro om man som jag sett den muslimska expansionen på Balkan, främst inom de av albaner bebodda områdena.

Vad Nydahl inte tar upp är hur man, genom att kartlägga de islamistiska organisationernas finansiering och vidta ekonomiska åtgärder mot dem, skulle finna vägar att undergräva deras ofta kostsamma verksamhet, på samma vis som svenska myndigheter kunnat klarlägga de kriminella MC-gruppernas ekonomiska brottslighet och därigenom hindra eller försvåra deras verksamhet. Det står klart att sådant kräver resurser, skicklighet och långsiktigt arbete.

Den springande punkten, väl belyst i boken, är att islamistiska krafter vill förvandla staten till religionens styvbarn, som genom lagar och regler förhindras att leva ett eget självständigt liv och tvingas rätta sig efter den elaka styvmoderns godtycke. Här kommer jag osökt att tänka på statens roll under det kommunistiska partiets ”allvisa” ledning i Östeuropa för inte länge sedan. I en värld, som hoppats på mer jämställdhet mellan könen, yttrandefrihet och pressfrihet, en värld där FN-deklarationen om de mänskliga fri- och rättigheterna respekteras, är det ett stort steg bakåt för dem som hamnar i en islamistisk tvångströja.

Det är min förhoppning att Thomas Nydahls bok ska läsas av politiker och andra beslutsfattare.
Författaren har påvisat fegheten och riskerna i hållningen hos alltför många av dem som bär största ansvaret för Europas framtid och han har tydligt visat. att om vi accepterar Islams frammarsch blir resultatet som på lejonets bjudning: Alla spår leder in, inga leder ut!

Vi får hoppas och tro att mycket av passiviteten och fegheten beror på okunskap. Och vi måste göra klart att det faktiskt inte går att komma ifrån att kalla terror för terror och brott för brott, även om terroristen och brottslingen känner sig kränkt! Låt honom då för Guds skull förbli kränkt!!

ULLMAR QVICK, juli 2013.

Uppdatering (TN), ett kort stycke från Winston Churchills bok The River War, som kan kännas väl så samtida:

"How dreadful are the curses which Mohammedanism lays on its votaries! Besides the fanatical frenzy, which is as dangerous in a man as hydrophobia in a dog, there is this fearful fatalistic apathy. The effects are apparent in many countries. Improvident habits, slovenly systems of agriculture, sluggish methods of commerce, and insecurity of property exist wherever the followers of the Prophet rule or live. A degraded sensualism deprives this life of its grace and refinement; the next of its dignity and sanctity. The fact that in Mohammedan law every woman must belong to some man as his absolute property – either as a child, a wife, or a concubine – must delay the final extinction of slavery until the faith of Islam has ceased to be a great power among men. Thousands become the brave and loyal soldiers of the faith: all know how to die but the influence of the religion paralyses the social development of those who follow it. No stronger retrograde force exists in the world. Far from being moribund, Mohammedanism is a militant and proselytizing faith. It has already spread throughout Central Africa, raising fearless warriors at every step; and were it not that Christianity is sheltered in the strong arms of science, the science against which it had vainly struggled, the civilisation of modern Europe might fall, as fell the civilisation of ancient Rome."

Från The River War: An Historical Account of the Reconquest of the Soudan, Winston S. Churchill, 1899, London: Longmans, Green & Co., 1st edn, vol. 2, pp. 248-250.