Gästkrönika: Jahve och Allah i albanska påsbyxor och albansk mössa

En bok jag gav ut 1995

Av Xhemal Ahmeti (Schweiz) den  22 juni 2013
ULTIMA RATIO I:

Någon tog av locket på den magiska flaskan; ur dess hals kom ingen tjänande ande för att uppfylla önskningar, utan tvärtom kom en explosion av mujahediner och självmordsbombare, snarlika de forna västerländska korsriddarna och inkvisitionens mörkmän, vilka idag blivit österländska. Sedan länge har återuppväckta spöken, fanatiker inom varje religion och sekt, förvandlat solen och himlen över albanerna till en skådebana för muslimska mystiker samt modernister och pseudoprofana, som i trans inväntar det himmelska tecknet för att få hugga huvudet av sig själva och andra runt omkring.

Om vi lite på avstånd analyserar polemiken i de sociala näten, kommentarerna och appellerna i medierna, är det två frågor som pockar på att inleda diskursen: Har också den så lovprisade religiösa toleransen bland  albanerna bara varit en meningslös myt? Och för det andra, snarare en diagnos än en fråga: Gäller den hypotes som sade att ju mer kampen mot den yttre fienden förlorar terräng, desto hårdare blir kampen mot den inre fienden?

FANATIKERNAS PARAD

Konflikten satte fart redan vid det första offentliggörandet av staten Kosovas konstitution. Ledarna för den ”största” religionen protesterade mot den profana och sekulära benämningen på deras land. (Man spekulerar: Särskilt i Kosova har de senaste åren skett en komplex omgruppering i fråga om den religiösa tillhörigheten. Gruppen av dem som tar avstånd från de klassiska från Abraham härstammande religionerna är mycket större än vad man uppfattat. Likaså är antalet av dem som ansluter sig till kristen religion  men som statistiskt räknas som muslimer stort, etc.) Lite senare krävde de politisk och juridisk legalisering av slöjan som urskiljande religiös symbol i de offentliga institutionerna. Som en protestyttring mot den katolska katedralen krävde några muslimska organisationer att det skulle byggas inte bara en katedral utan en islamsk moské.

Till det Islamska Rättvisepartiet sällade sig även det mest fanatiska partiet, ”Förena er”. De senaste månaderna har imamer och olika agitatorer som inräknas i den nämnda fållan, utropat Islamismen (doktrinen) som emblem för den albanska identiteten, de reducerade den mytomspunna albanske nationalhjälten Gjergj Kastrioti till en katolsk-ortodox primas, de gav den berömda albanskan Mor Teresa en biljett till ”helvetet” och ”betecknade” alla albanska kvinnor utan slöja och burka med den serbiska etiketten ”kurva” – hora. Aktiviteten, strukturerna och kronologin lämnar inget utrymme för tvivel: islamisterna har en strategi, ett program ett agenda och hyggliga finanser.

VAR STÅR DÅ STATEN?

Mot en sådan utveckling reagerar helt naturligt samhällets icke-islamistiska delar. De fruktar, att radikala rörelser är i färd med att demontera demokratin och staten och införa sharialagar. Rädslan – då vi tar hänsyn till det ovan beskrivna läget – är mer än rimlig. Den katolska kyrkan blåser i sin nöd ekuminismens melodi på sin flöjt och gör misstaget att släppa ut kommunikéer som  snarare förgrovar polemiken än ger den vägledning. Dess röst i fallet med muhajedinen från Skopje Kim Mehmeti uppfattades mer som en tendens hos denna institution (katolska kyrkan, ö.a) att skaffa sig monopol på den albanska identitetens historia än en berättigad och legitim oro i försvar för  den europeiska värdegrunden  bland albanerna.

En reaktion från statens sida är närmast obefintlig. Regeringspartierna och partierna i deras närhet räknar röster och allierade och har inte tid att syssla med att skydda samhällsordningen och samhällssystemet. Deputerade och den intellektuella delen av  samhället motsätter sig ”den sjuke mannens från Bosporen” pågående uppmarsch, men i avsaknad av en budget förmår de inte mobilisera opinionen.

DEBATTEN

Ett verkligt eller kamouflerat problem? Onödig panik, hysteri eller dödshjälp som de icke-religiösa analyserar? Bortom polemiken från planläggande religiösa centra - med öppna ögon, irriterad och föremål för klappjakt - står allmänheten, ”den vanlige dödlige”, som på grund av det svåra sociala läget ger sin själ till den förste som lägger märke till honom.  Och oss intresserar just denne, ”den vanlige dödlige”, han som inte har pengar för att köpa och läsa om opinionen utanför omslaget på någon av de heliga skrifterna, som själv till sist ska ta ställning till vad de tänker göra med hans fria vilja.

Av Xhemal Ahmeti. Översättning av Ullmar Qvick. Publiceras i denna blogg med tillstånd av författaren och översättaren.