Rondellhundens död. Lars Vilks utställning i Malmö

”Jag kan inte säga annat än att jag så här långt är nöjd med utställningen. Det som hade befarats med våldsamma islamister och indignerade protester har hittills uteblivit.” (Lars Vilks i bloggen den 12 juli 2013).

Det finns ett verk på Lars Vilks utställning, vars namn signalerar det han själv sagt sedan en längre tid. Det verket heter Rondellhundens död och går tillbaka på Artemisia Gentileschis (1593-1656) verk Judith halshugger Holofernes från 1611. Vilks har i olika sammanhang understrukit att han med utställningen velat avdramatisera hela det spektakel som pågått i medierna under många år. Det finns inget att hetsa upp sig över. Med utställningen kan också rondellhunden sägas vara död. Den förmodas därmed sakna all relevans, både i politiken och i konstvärlden. Citatet ovan visar också att Vilks själv är nöjd med att våld och indignation inte förekommit i samband med utställningen – hittills, är det bäst att tillägga. Därmed är Lars Vilks tillbaka i konstvärlden (närmare bestämt i konsthistorien), oavsett vad hans kritiker tycker om det. I bästa fall beskriver de honom som en habil amatör. För de människor som visat intresse för Lars Vilks på grund av våldet och mordhoten kanske det känns en smula obehagligt, men är icke desto mindre ett faktum.

För var och en som besökt ett större konstmuseum är synen bekant: en eller flera konststuderande sitter med block och penna eller med duk och penslar och målar av de stora mästarnas verk. Så lär man sig hantverket, kan pröva olika tekniker, studera hur en hand eller en fot avbildats eller hur ett mänskligt skeende gestaltats på duken. Vilks är förvisso ingen elev, men man kan säga att han som en konstens akademiker studerar de klassiska verken på samma sätt när han tar sig an dem för att först avbilda dem och sedan föra över dem i det helt nya sammanhanget. Det är i grund och botten en beprövad konstnärlig teknik som dels visar mästarna aktning, dels visar hur de kan vara relevanta i en annan tid och ett annat sammanhang. På utställningen har Vilks lyckats spänna över sex århundradens konsthistoria, från det tidiga 1500-talet fram till vår egen samtid. Många av konstnärerna ingår i ett eller annat allmänt västerländskt medvetande (eller borde i alla fall göra det): Vermeer van Delft, René Magritte, Diego Velàsquez, Gerhard Richter, Carl Larsson, Anders Zorn, Joseph William Mallord Turner och en rad andra. Tidsmässigt går han som längst tillbaka till 1510 och Jan Gossaerts Konungarnas tillbedjan och Agnolo Bronzinos Eleonora av Toldeo med sin son Giovanni de Medici från 1550 – här överförd av Vilks till verket I samma rum som rondellhunden. Längst fram i vår tid hamnar han med Gerhard Richters magiskt undflyende Fru med hund vid sjö från 1967.

De konstkritiker jag läst om utställningen tycks ha missförstått sitt uppdrag. De talar hela tiden om Lars Vilks som vore han en viljelös och kidnappad usling som inte ens förstår att ha kontroll över sitt verk. Han låter de mörka och onda krafterna kapa dem och utnyttja dem i sitt islamofobiska arbete. Den bilden är minst sagt skev. Vilks är en konstnär som med ytterst medvetna strategier för sitt projekt vidare. Så har han i fyrtio års tid gjort med byggena i Kullaberg. Så gör han nu med den lilla oskyldiga teckning som kom att ge projektet dess namn. Rondellhunden är av Vilks institutionaliserad i verket. Projektet lever vidare i varje handlande mot det och i kritikernas teoretiska (över-)byggnadsverk. Också attentaten och mordhoten inkluderas och verket kommer att växa ytterligare – inte för att det ”kapats” eller ”utnyttjats” utan för att det är Vilks egen strategi. Man ska ändå inte underskatta det faktum att verket Rondellhundens död finns med på utställningen. Det kan, utan att betraktaren ens märker det, vara ett budskap Vilks vill att man ska ta med sig hem därifrån.

Det finns mycket att säga om de enskilda verken. Vissa av dem gör ett starkt intryck på mig rent tekniskt. De är stilsäkra avbildningar av originalen, och inte ens det som besökaren uppfattar som rondellhundar är det. De är sammansatta av djurkroppar från andra konstnärers verk och till dessa har huvuden från ytterligare andra fogats.

Becirov. Efter St Lukas målar jungfrun av Guiseppe Antonio Petrini (1677-1759).

Blasfemi utan humor är mest bara tråkig. Blasfemi som utgår ifrån människans behov av att skratta åt de religiösa auktoriteterna är däremot något helt annat. Det är ett skratt som kan förena och väcka till diskussion. Hade vi haft de medeltida blasfemilagarna hade verken varit omöjliga. Om vi ändå ville ta vårt sekulära och i grunden demokratiska samhällsskick på allvar kunde vi också med största generositet – och humor – välkomna dessa verk. Roligast av alla verken tyckte jag nog att det upphöjt högtidliga porträttet av stora Malmömoskéns direktör var. Han hade säkert blivit lite mallig av att se det.

Att Vilks målningar visas av en gallerist i Malmö är naturligtvis mycket glädjande och det visar på att det finns aktörer i konstvärlden som inte ängsligt avläser vad som sägs på kulturredaktioner eller i religiösa samfund. Utställningen pågår till och med den 28 juli, missa den inte.