"Vad representerar hon? Vad innebär denna pol för hans relation till rättvisan och den algeriska nationalismen? Finns det verkligen - på ett fundamentalt politiskt plan - en motsättning mellan modern och rättvisan eller förmår båda tjäna samma funktion: bevarandet av l´Algérie française? (...) Vad är rättvisa? Hur ser en legitim revolt ut? Kan man tala om ett rättfärdigt våld? Finns det en gräns som varje revolutionär politik måste böja sig inför?"
Albert Camus hade i Ni victimes ni bourreaux skrivit: "Vårt sekel är skräckens tid" - och han syftade på det faktum att det andra världskriget visat vad människan är kapabel att göra i ideologiernas namn. Camus menade att vi lever i en världsordning som "legitimerar mordet i historiens och förnuftets namn".
Azar menar att Camus tydligt uttryckte sin motvilja "mot all politik som anpassar sig och ger efter för mordet. Han kritiserar varje ideologi som låter målet rättfärdiga alla medel och som dessutom gör det i namn av storslagna principer." Hos Lenin, sa Camus, finner man "en rättvisans imperialism."
Jag skulle vilja hävda att just Lenin och hans ideologiska efterföljare använde drömmen om rättvisa och frihet för att befästa sin makt och därmed härska över allt större delar av jorden. Rättvisans imperialism föll i grus 1989, men själva tanken lever i allra högsta grad. Och därför ska vi minnas hans ord ur Essais: "Jag tror på rättvisan, men jag kommer att försvara min mor framför rättvisan".
Tidigare påstod jag att han satt modern framför friheten. Det korrekta är, vilket detta citat ur Azars bok visar, att han satte henne före rättvisan. Det kan vara en och samma sak, ty utan ett slags rimlig social rättvisa kan heller ingen frihet finnas. Det leder mig till det möjliga svaret på Azars fråga: modern representerar i den bild av världen som Camus framställer ingenting annat än just rättvisan och friheten. Som fransk-algerier visste Camus att postkolonialismen inte skulle bli en smärtfri epok. De människor som fötts i Algeriet kunde inte reduceras till att vara representanter för kolonialismen. De var individer, födda och uppvuxna i landet och bar på en livslång algerisk identitet. Den som kastade bomber in i ett café där "fransmän" drack sitt kaffe kunde aldrig representera friheten, utan endast ett sätt att med skräcken och mordet som vapen driva dessa algerier ut ur landet. Det lyckades de förbluffande bra med. Jag frågar mig om dagens islamister har samma agenda som 1960-talets nationalister. I så fall finns det ett antal platser på jorden som måste "befrias" på samma sätt. Om inte annat så kastar denna outtalade agenda sin skugga över varje islamistisk organisations program, från Hamas och Hizbollah i Mellanöstern, till talibanerna och al-Qaida i Asien.
Det Camus svarade på en presskonferens i Stockholm i samband med Nobelpriset, då en algerisk journalist frågade honom om hans syn på FLN, var detta, översatt till engelska 2013 i hans Algerian Chronicles från 1958: ”People are now planting bombs in the tramways of Algiers. My mother might be on one of those tramways. If that is justice, then I prefer my mother”.
Håller detta? Jag tycker karln på fotot har ett skyldigt uttryck i ansiktet. Han kanske såg, men inte kunde vända sig emot, de franska våldsdåden i Nordafrika och Indokina som startade två oerhört kostsamma krig. Man kanske kan säga att en massa fransmän tänkte som de Gaulle vad det gällde Frankrikes frihet, men ansåg att kolonierna borde tänka som Petain/Vichy och vara tacksamma över ockupationerna. Det var ju för övrigt bara några år sedan Frankrike officiellt uppmärksammade de stora insatser kolonialtrupperna gjorde för Frankrikes befrielse, vilket får sägas vara synnerligen otacksamt och hycklande.
SvaraRaderaNästa år kan vi "fira" utbrottet av Första världskriget, det värsta dittills i världshistorien. Lenin tillhörde den minoritet inom arbetarrörelsen, den som blev kommunistisk, som var emot kriget. Hade det bara gällt att få ut tyskarna ur Belgien hade kriget varit värt att stödja, skrev han. Men nu handlade det ju om betydligt större saker som inte kunde stödjas, om stormakternas omfördelning av världen. Att vänstern inom arbetarrörelsen åtminstone försökte göra något mot kriget bör den hedras för, inte utsättas för förtigande eller förtal.
Lenin var emot kriget skriver Björn.
SvaraRaderaSofism.
Kommunism är per definition ett krig mot människan, mot människan som hon är, egoistisk, redo att kämpa bara om hon har något att vinna på det eller försvara möjligheterna i ett sådant liv.
Homo Sovjeticus är ingen människa utan en socialistisk robot.
Närmare frankensteins monster än så kommer vi aldrig.
HUBERT
Jag tycker att herrarna komplicerar en mycket enkel fråga. Därför vill jag nu förenkla ett mycket komplicerat problem och säga att mord och övervåld aldrig är rätt hur nobla principer de än motiveras med.
SvaraRaderaVåldsbaserade "befrielserörelser" har dessutom som regel misslyckats utom i de fall då de haft organiserat militärt stöd utifrån eller burits upp av en bred politisk opinion från omvärlden som inte kunnat ignoreras av ockupationsmakten eller juntorna.
Bengt O, kan du ge konkreta exempel på vad du påstår i andra stycket. Tyvärr håller inte heller ditt första stycke. Våld har spelat roll i mänsklighetens historia på ett positivt och nödvändigt sätt. Dvs våld som tillgripes mot förtryckarnas våld. I vår tid de koloniala folkens befrielse, vietnamesernaskamp mot Frankrike och sen USA. Och Hitlers barbariska välde hade fått bestå länge - kanske 1900-talet ut om det inte bekämpats med våld.
SvaraRadera