Onsdagens mellanmänskliga möten

Foto: Astrid Nydahl

Efter förmiddagens cykeltur till butikerna i centrum kände jag mig helt slut av kombinationen kyla och vind. De senaste dagarnas underbara sol och stiltje byttes idag till gråvädersstämning och 18 grader, alltså ingenting för artritstumma knän och händer. Och så föll regnet under cykelturen, men jag fick med mig vad jag cyklat in för, bland annat från apoteket.

Dagen blev sedan lång med en kombination av städning och skrivande. Imorgon återförenas jag med A. som just nu sitter på tåget från Norrbotten. Efter att ha sett filmen Howl igår, om Allen Ginsbergs dikt och person, blev jag tämligen inspirerad och tog nu framåt kvällen bussen in till stan för några midsommarärenden.

Bussen in kördes av en för mig ny arabisk chaufför. Han var vänligheten själv. Stannade vid flera hållplatser och väntade in människor som kom springande. Leenden och vänliga ord. Vid centralsjukhuset steg en muslimsk kvinna på, själv draperad i tyger, med en liten flicka i vagn. Flickan klädd i rosa, jollrande som bara småbarn kan, fångade min blick och så började jag prata med flickan. Hon slutade jollra och bara tittade på mig medan saliven rann över underläppen och hon visade sina två små vita tänder. Mamman såg stolt och lycklig ut.

Inne på bolaget där jag köpte två flaskor portugisiskt rödvin till midsommarafton hamnade jag i en uppspelt kö, där en liten pojke bönade och bad att han också skulle få handla något. Den äldre mannen i sällskapet sa: ge expediten en krona så kan han väl i alla fall få en kasse. Jag snappade upp det och kastade en kasse i famnen på grabben som såg mycket förvånad ut. Allmänt skratt i kön och expediten som sa: skönt, nu fick han i alla fall något med sig hem från bolaget.

Bussen hem kördes av min vän Bekim. Vi diskuterade parlamentsvalen i Albanien som nu ska hållas den 23 juni. Flera nya partier ställer upp. Annars står striden - som den gjort sedan diktaturen störtades - mellan socialistpartiet och demokratiska partiet. Det lustiga med dessa två är att de styrs av genomkorrumperade män från Hoxha-diktaturens tid. Socialistpartiet är rentav ett reformerat kommunistparti och demokratiska partiet har Sali Berisha i ledningen (ex-presidenten som under diktaturåren var Enver Hoxhas livläkare). Nog förstår man att bara en minoritet av albanerna bryr sig om valet. Efter den mordiska Hoxharegimen är det ändå bäst att odla sin trädgård och försöka få ihop till hyra och mat. De EU-aspirerande  politikerna är förmodligen mest intresserade av den egna plånboken. Den "demokratiska" epoken i landets sena historia säger just detta och det är en minst sagt tragisk konsekvens av de nya villkoren. Jag ser att Utrikespolitiska föreningen, Palme-institutet och andra talar om den unga generationen som ett hopp för landet. Själv tror jag att ingen avgörande förändring äger rum ens i deras barns tid.

Utöver den albanska politiken, som intresserar oss båda, hann vi med en samtalsrunda om stadens alla apotek (ämnet är givet eftersom Bekims fru arbetar på ett av dem).

Så avslutades en onsdag med en serie mellanmänskliga möten. Och humöret svänger direkt.