Irkutsk - Skåne. Böcker, barnbarn och tågresor

Irkutsk. Bild: Wikipedia.

När jag får mail från ett tåg på väg genom Irkutsk så förundras jag. En vän på resa med Transibiriska järnvägen med sin familj gratulerar mig till den nya boken. Jag tar ett djupt andetag och funderar på vår tids tekniska framsteg och orimligheter. Har man själv trampat in i den digitala världen finns det förstås inte någon reträttväg (annat än en mycket radikal som kräver större krafter än jag kan uppbåda). Ändå blir jag rasande över att tämligen nyinköpta apparater börjar bete sig som vore de galna, och man av expertiser får beskedet att de inte är menade att reparera, eftersom det skulle bli betydligt dyrare än att köpa nya. Det digitala är framtiden. Men de destruktionsinbyggda mekanismerna är en skymf mot alla människor som inte lovsjunger den sena kapitalismens krav på ständig förnyelse och konsumtion. Varje gång jag ser en bil från femtiotalet rulla på vägarna - putsad, skinande, hel och rostfri - så bekräftar den min övertygelse om att den kapitalistiska ekonomin kommit in i ett stadium av hejdlös profithunger, till gagn för ingen annan än aktieägaren.

Mail genom luften från ett tåg i Irkutsk till ett skrivbord i Skåne - ja, det är magnifikt men det har också ett pris. Jag ser på olika historiedokumentärer - framför allt i Axess Tv som är en förnämlig kanal - och jag undrar varför det blev som det nu är och om människan rentav var predestinerad för detta.

Jag följer min egen nya bok på vägen in i tryckeriet och genom tryckpressarna. Varje gång är det lika spännande. Det har inte så mycket med nyhetens behag att göra, som det har med kontinuiteten och upprätthållandet av värdigheten. Jag vet, varje gång en ny bok kommer med lastbil, att mitt arbete pågår och att ingenting annat än döden kan stoppa det. Så måste det vara. Ur hand i hand, generation efter generation. Nu har jag en hel vecka framför mig som gräsänkling. Jag ska inte sjunga någon Povel Ramel-blues för egen del. Istället ska jag försöka bistå några av mina söner och döttrar och barnbarn. Sedan ska jag räkna ner till nästa fredag då Astrids äldsta barnbarn, nu dryga arton år gammal,  finalfirar sin utbildning som plåtslagare och byggnadsarbetare. Mitt eget äldsta barnbarn som fyller sexton i år firar att hon är färdig med grundskolan och till hösten kan börja på gymnasiet. Det är förstås stort alltsammans, jag önskar bara att de hade bättre skolor att utbildas i och att deras framtid såg mindre mörk ut. Hon åker till Skottland med sin pappa och där möter hon en ung kvinna som hon lärt känna - just det: på nätet. Så ser det ut idag och egentligen borde man bara känna tacksamhet och glädje. De nyheter som sipprat ut de senaste dagarna från USA om hur Google, Firefox, Facebook och andra företag så vänligt bistår underrättelseorganen med registrering av mail- och annan internet-trafik dämpar ju glädjen en smula. Fast själv tänker jag att det jag tänker, säger och skriver inte behöver betraktas som suspekt eller brottsligt. Ändå vet jag att det kommer en dag då det är just så det betraktas. Kanske är jag då borta från allt som har med tänkande, talande och skrivande att göra.