Hela tisdagen befann jag mig på en operationsavdelning på centralsjukhuset i Kristianstad. Mitt yngsta barnbarn Lykke skulle opereras för en "sak" som växte i munnen på henne. Eftersom hennes bror Alfons dog i cancer var det här mer laddat och känsligt än det kanske hade varit i andra familjer, så jag följde med Lykke och hennes mamma Catarina in. Det blev en sällsam och lärorik dag. Lykke var förbluffande avslappnad när vi reste in. Hon till och med bjöd på skämt och varma leenden. Väl därinne hamnade vi på avdelningen där de har ett särskilt väntrum för barn. Lykke ville visa mig hela operationsförloppet som finns beskrivet i ord och bild i en pärm. Hon bläddrade och berättade för mig där vi satt tillsammans i den mjuka soffan. Det var svårt att föreställa sig att hon skulle sövas och opereras inom en timmes tid. Medan operationen pågick åkte Catarina och jag hissen ner till sjukhusets cafeteria, tog en kopp kaffe och räkmacka var och samtalade om det förflutnas hemska sjukdomar och hur Lykke med mod och lugn gick till sin operation. Hon var väl förberedd, hade besökt både läkaren och sköterskorna i förväg och sett hur det såg ut där på dagoperationen. En och en halv timme senare rullade hon in på uppvaket och vi satte oss där bredvid henne, drack kaffe och samtalade medan hon sov en djup narkossömn som var i det närmaste ljudlös. När hon vaknade skedde det med ett ryck och hon kom ihåg allt hon lovats. Present, saft och glass, nu bums. Och så fick hon se en Bamsefilm medan hon klagade på att hon kände sig "vinglig". När hon låg där i sängen med dropp och annat kände jag en stor och gränslös kärlek till henne, mitt tionde och yngsta barnbarn. Man kan bara ödmjukt tacka för att man får vara med om så stora känslor, tankar och händelser som idag. Att se hur en alldeles ung liten människa med något man i brist på annat kunde kalla mod närmar sig en märklig situation. När vi skulle åka hem sa hon två saker till sköterskan Tina - som hon tyckte mycket om - och det var att hon tyckte narkosmasken var "skön" och att "jag kände ju ingenting när han sydde mig i munnen." Och så undrade hon, efter att ha fått fyra stycken, "varför har de Mariekex på sjukhuset". Innan vi lämnade sjukhuset fick hon köpa en glass i cafeterian och allt var så bra att man bara kunde förvånas över den snabba återhämtningen. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på de operationer jag själv gick igenom som barn och hur rädd jag var när jag rullades in efter att akut ha kommit in med brusten blindtarm när jag var runt 8-9 år. Då fanns det ingen personlig generositet, som den barn möter i dagens sjukvård. Ja, den fungerar, ja, den är förnämlig trots allt som faller sönder runt oss och personalen gör ett jättejobb för att barnen ska känna sig trygga och väl omhändertagna. Det får vi inte glömma. Och det ska vi högakta.
Vilken modig och fin tjej.
SvaraRadera