Tystnaden. Den fjäderlätta vilan

Bosarpasjön. Foto: TN

”Jag har hört snö falla” skriver Peter Englund i sin essä ”Om tystnadens historia.” Han konkretiserar med att berätta om ”den plötsliga frånvaron av buller” och ett ovanligt kraftigt snöfall och säger att ljudet kom ”från miljarder kolliderande iskristaller”. Tystnad finns nämligen inte, bara en frånvaro av ljud.

Sándor Márai skriver: ”Jag säger igen: var tystlåten. Lika mycket i fred som i krig, var tystlåten”, och ”De kloka kan du prata med, men det är bara med de visa du kan vara tyst.”

***

Joseph Brodsky skriver om att hoppa av, att lämna sammanhang, i Att behaga en skugga, då han berättar om hur han helt enkelt vandrar ut ur klassrummet och för alltid lämnar skolan: ”Det var en instinktiv handling, ett avhopp. Förnuftet hade väldigt litet med det att göra. Jag vet det, för jag har fortsatt att hoppa av alltsedan dess, och allt oftare.” Han talar också om avhoppen som upphov till ”den vaga men lyckliga känslan av flykt, av en solig gata utan slut”.

Jag känner förstås igen mig själv i hans ord. Men de avhopp som präglat mitt liv, från sjutton års ålder fram till idag (först dekoratörsjobbet, sedan fabriksjobben och så tidningsjobben) har präglats av en känsla av att brytas ner av sammanhangen jag funnits i. Att jag bad att få sluta skriva i Dispatch var något annat, nämligen en akut äckelkänsla inför redaktörer som inte skäms över att sitta och gnabbas med en antisemitisk programledare i en nazistisk radiokanal. Också det avhoppet blev en erfarenhet att använda i livet framöver. Man skulle kunna citera Lars Vilks ord: "Allt är en fördel". Också avhoppen således.