 |
| Fjordman, någonstans i Danmark, 2013. Foto: Steen R/ Snaphanen. |
Nu har boken om Fjordman utkommit i Norge och jag vill inleda denna artikel med att säga några ord om hur jag ser på min uppgift. Jag har recenserat litteratur i mer än 35 år i svenska dagstidningar, kulturtidskrifter och min egen blogg. Min erfarenhet är rimligt stor. När man recenserar en bok är det viktigt att skilja på bokens ämne och dess kvaliteter. Det vore ju orimligt om jag satte mig och recenserade Peder Nøstvold Jensen. Det skulle kräva av mig att jag läste in mig på allt han skrivit. Det skulle också innebära att jag fick gå i polemik med Fjordman där jag inte är enig med honom. Det är inte min uppgift (även om jag här presenterar en avvikande uppfattning i ett bestämt ämne). Att jag intresserar mig för boken beror självklart på vad som hände i Norge när Anders Behring Breivik genomförde sitt attentat i Oslo och massmorden på Utøya, när medierna ville ge Fjordman en ansenlig skuld för det inträffade.
Resonemanget som fördes var att Breivik läst och instämt i Fjordmans essäistiska texter och att Fjordman genom att formulera dem hade legitimerat massmorden. För mig var det en grotesk uppfattning, och jag polemiserade mot den redan de aktuella dagarna. Skälet till det var i sin tur att jag själv hade uppfattningar om islam och islamismen som delvis kunde jämföras med Fjordmans. Skulle jag vara ansvarig om en svensk dåre gick lös med vapen på sina landsmän? Det är en motbjudande tanke.
Inför läsningen av Simen Sætres bok ställde jag mig själv ett antal viktiga frågor om hur författaren presenterar Jensen i relation till massmorden och till den globala anti-jihadrörelsen. Utifrån sådana frågor vill jag skriva om boken. Och sist i texten presenterar jag några invändningar som Peder Nøstvold Jensen själv haft och som han meddelat i mail till mig.
Boken innehåller rätt så omfattande avsnitt om Jensens bakgrund, liksom om hans två föräldrars politiska engagemang på vänsterkanten. Den berättar också utförligt om Jensens bildningsväg, hans studier i arabiska i Kairo och arbete med den internationella övervakningsgruppen TIPH i Hebron efter Osloavtalet mellan Israel och palestinierna. Jag hade gärna resonerat om allt detta eftersom det är mycket intressant, men jag koncentrerar mig på det som måste betraktas som bokens huvudsakliga ärende, nämligen den essäskrivande anti-islamisten som valde att vara anonym inför sin internationella läsande publik, och som steg ut ur anonymiteten därför att massakern i Norge mer eller mindre tvingade honom att göra det.
Det sker inte ofta här i Sverige att vi får läsa en tämligen saklig och brännande aktuell bok som denna. Det mesta vi matas med är litteratur som skrivits utifrån en bestämd tes, som ska beläggas. Vi har inte minst sett det i hatböcker om Danmark, om islamkritiska personer och om invandringskritikerna. Varje gång en sådan bok utkommer, ställer sig den svenska offentlighetens tjänstehjon på tå och hurrar. Samtidigt och med samma argument. När däremot en annan sida av ämnena avhandlas i bokform tigs de ihjäl. Det är ett verifierbart faktum.
Boken om Fjordman ter sig inte skriven för att bevisa en tes (och ändå kommer några att tolka den så). Trots att den innehåller kritiska ord och ironiska vändningar om hans texter så tycks den öppen i sitt anslag, den är vare sig konspiratorisk eller avsiktligt placerad i en politiskt korrekt kontext. Sitt läsvärde har den i en attityd som man möjligen kunde kalla sökande. Författaren anstränger sig att ta reda på fakta. Han läser och ställer frågor.
Han rentav reser i Fjordmans spår för att se samma miljöer – också i Mellanöstern och New York – och ställa frågor till människor som delat hans erfarenhet, som på Amerikanska universitetet i Kairo. Han deltar i konferensen med Pamela Geller och hennes krets den 11 september 2012 i New York (där han också bjuder på några frejdiga ögonblicksbilder av EDL-ledaren Tommy Robinsson och konstnären Lars Vilks).
Det viktiga i Fjordmans essäistik är förstås ett grundläggande försvar av några sociala värden och normer som numera befinner sig i fritt fall. Han ser att västländerna inte bara nivelleras utan att de kanske redan som nationalstater är borta i den mening vi en gång föreställt oss dem. Det är förstås fråga om en konservatism som inte vill bevara utan återvända till något annat. Fjordman är tydlig på dessa punkter. Och han betraktar den politiska klassen som ansvar för och skyldig till ett medvetet raserande av västerländsk civilisation.
Han håller den också ansvarig för den mer dåraktigt omfattande invandringen från öken-, stam- och klankulturer som i islams namn vill omvandla nationella demokratier till teokratiska enklaver. I det har de all tänkbar hjälp från ett naivt och okunnigt etablissemang i politik och medier. Det får också Fjordman att ställvis ifrågasätta om demokratin är den enda rätta styresformen, eftersom den medgivit relativismen som politisk princip (allt duger, inget är bättre eller sämre än något annat) och han säger att demokratin inte är ”något dåligt redskap, men bör kanske inte vara det enda vi har i verktygslådan”. Från Jensens tidiga skrivande lyfter Sætre fram hans kritik av feminismen, familjeupplösningen och att vuxenvärlden kapitulerat för en kultur där popmusiken och konsumismen blivit vägen till det auktoritetsupplösta och infantila, eviga ungdomsidealet.
”Några personliga erfarenheter hade inspirerat honom att skriva om anti-vit rasism. Han hade ändå tvekat och dröjt. ”Ras”? Han tyckte inte om ordet. Sådan var han uppfostrad. Han hade försökt skriva om det, men lagt det åt sidan och låtit det ligga i över ett år. Skulle inte en diskussion om ”ras” bara förstöra kampen mot islam?”,skriver bokens författare, och en bit längre fram citerar han Fjordman från 2007:
”Jag kan inte längre rakt ut säga att (ras) inte betyder något… Och om det betyder mer än ingenting, måste det tas i beaktande.”Hade frågan ställts till mig, som den ställs i citatet, om huruvida det skulle förstöra ”kampen mot islam ” skulle mitt svar utan dröjsmål ha blivit ”Jo, just det”!
Rasideologierna hör inte hemma här anser jag. Det gör däremot religion, etnicitet/nationalitet och kultur. Oavsett vad kommer jag att insistera på det och det är just därför jag aldrig skulle komma på tanken att närma mig de politiska grupperingar i Sverige som har sina rötter i grumligt rastänkande, vilket Sætres bok påminner mig om. Hans Rustad på norska Document.no har också argumenterat emot dessa idéer, då han menat att rasbegreppet är som att hänga upp en utomhuslampa i mörkret: ”mye rart kommer flyvende”.
Jag har frågat Jensen om han har några konkreta invändningar mot Sætres bok. För det första säger han att de flesta uppgifterna i den är korrekta. Ändå tycker han att författaren har fel när han påstår att Jensen vill ”stoppa all invandring”. Det menar han inte. Däremot vill han begränsa all invandring, också den icke-muslimska. Den muslimska måste däremot stoppas helt, ”till 100%”, säger Jensen. Och så fortsätter han: ”Jag har heller aldrig skrivit att alla som är födda med ett muslimskt namn ska utvisas, det skulle ju också drabba människor som Ibn Warraq, Ali Sina, Wafa Sultan och Ayaan Hirsi Ali. Däremot ska allt utövande av sharia och jihad förbjudas i alla västländer.”
Jensen vänder sig också emot att författaren skrivit att han tagit ”tystnaden i hemstaden Ålesund som en komplimang”. ”Jag har aldrig sagt eller tänkt detta”, säger Jensen,
”det är något som författaren själv har hittat på. Jag räknar med att tystnaden beror på respekt för mina föräldrar och andra släktingar där, och det uppskattar jag. Men jag har aldrig någonsin varit så dum att jag trott att folk i min hembygd ser annorlunda på mina politiska uppfattningar än resten av Norge.”Det har varit lärorikt för mig att läsa den här boken. Jag har fått en journalistiskt någorlunda anständig berättelse skriven utifrån en nyfikenhet (kanske är det den anständighetsnivån som gjort norska media-människor frustrerade, det är uppenbart att de tycker att han är alldeles för ”snäll” och ”förstående” gentemot Jensen). Författaren är jämnårig med Jensen och har liknande internationella erfarenheter. Jag tror att han genom att utgå ifrån en personlig synvinkel också blir trovärdigare än den som bara söker det spektakulära. Det kunde, har Jensen själv konstaterat, ha blivit mycket värre.
Han vet att det finns ett helt segment av det norska samhället som hatar honom. Om en sådan hatande människa skrivit boken hade den inte varit vatten värd. Nu tycker jag att man kan läsa den som en introduktion till en världsbild och en samhällskritik som för de flesta människor ännu är terra incognita. Det säger jag trots att boken ibland, särskilt i den sista delen som skildrar ett möte med Jensen i Stuttgart och innehåller en längre intervju, brister i respekt och försöker få honom att framstå som en nörd.
Jensen själv har idag fått in en artikel i norska Aftenbladet, där han replikerar på några grova anklagelser:
"Skribent Sigve Indregard omtaler meg som «Den siviliserte fascist» i sin anmeldelse av Simen Sætres biografi om meg («Fjordman. Portrett av en antiislamist»), mens kommentator Sven Egil Omdal i Stavanger Aftenblad kaller meg for «Den vennlige fascisten». Jeg er altså stadig fascist, men biografien om meg må ha hatt en slags positiv effekt, siden jeg nå er blitt en vennlig og sivilisert fascist."
En bra recension i ett intressant ämne. Jag har inte följt debatten i Norge men här i Sverige har ju Breviks dåd tagits som intäkt för, främst en viss typ av vänsterskribenter, för att giftstämpla alla former av kritik mot Islam och islamisering.
SvaraRaderaDetta är givetvis tämligen absurt. Om de vänsterskribenter som ägnar sig åt denna typ av åsiktsostracism vore konsekventa skulle de också sluta skriva många av sina egna texter. Alla som läser klassiska marxistiska texter skulle i konsekvensens namn då anses dela världsbild med extremister som Baader Meinhof-ligan eller Stalin.
Det ska dock sägas att jag tycker det finns ett problematiskt anslag i många av de s.k. counterjihadistiska skriverierna. Dels finns där en undergångsstämning i texterna som föder ett pessimistiskt sinneslag. Sedan flödar texterna också ofta över av krigsmetaforik. Det är, som jag ser det, en mycket problematisk sak med denna underström.
Sedan tycker jag inte att man kan bortse vad som skapade hela den counterjihadistiska genren. Den uppstod i mångt och mycket som en reaktion på terrordådet den 11 september och har sedan fortsatt växa och utvecklas under det att många västländer befunnit sig i krig i Irak och Afghanistan.
Men lika problematisk som counterjihadismen får sägas vara, lika svårt har jag för anti-counterjihadismen. Exempel på anti-counterjihadister är exempelvis Andreas Malm och Magnus Gardell. Visst nyanserar och balanserar de debatten i viss utsträckning.
Men det problematiska med dem tycker jag är att de samtidigt förtiger och sopar så många problem under mattan. Jag kan uppskatta att läsa deras böcker och se deras föredrag. Men den aspekt jag inte kan komma till freds med är när jag ser hur de förminskar problem och ägnar sig åt medvetet ljugande. Jag är övertygad om att de känner till och privat reflekterar över problematiska aspekter med Islam och de världsbilder som existerar hos muslimer i Sverige och andra västländer. Men de är nu så djupt politiska att de bestämt sig för att tiga, förringa och inte problematisera. Och det kan jag inte respektera dem för.