onsdag 15 maj 2013

Klas Lundström: Portugals vinter (Notis förlag, 2013)

Vardag i Lissabon. Foto: Lennart R.
Litteraturen på svenska om Portugal, dess kultur och historia, politik och ekonomi, är minst sagt begränsad. Därför tog jag mig an Klas Lundströms Portugals vinter (Notis förlag, 2013) med stort intresse. Problemet är att det inte är en bra bok. Lika bra att säga det direkt. Jag ska försöka förklara varför den inte är bra.

Lundströms idé att först berätta om Portugal utifrån fastlandsperspektivet och sedan utifrån Azorernas perspektiv är ju lysande. Det borde ha kunnat ge en dubbel bild av ett land som för många år sedan reste sig efter diktaturens plågor, öppnade sig både inåt och utåt, blev EU-medlemsstat och kunde bygga och renovera så att det påtagligt gagnade landet och dess medborgare. Nu läser vi mest om Portugal utifrån den europeiska krisens tecken. Vi ser att landet vid sidan av Spanien, Italien, Grekland och Cypern är i akut behov av hjälp och hur många av dess medborgare, också en förut välmående medelklass, inte längre är trygga i sina liv och på sina arbetsplatser. Arbetslösheten stiger, privatekonomin urholkas dramatiskt med både radikala lönesänkningar och nya skatteregler, människor förlorar sina bostäder och ansluter sig till de sedan länge befintliga soppköerna och till den allt mer tröstlösa tiggarskaran (inom parentes är jag förvånad över det djupsinniga filosoferande författaren ägnar Lissabons skoputsare, de har nämligen funnits där i alla tider, goda som dåliga och kan därför inte användas som symbol för den nu pågående krisen).

När Lundström citerar dessa människor, i Lissabon eller på andra platser, är det inte för att de har något viktigt eller anmärkningsvärt att säga, utan för att förmedla plattityder som en journalist själv kan hitta på utan att tala med en enda människa, som ”När euron faller tar raset med sig lönerna” eller ”Krisen har skapat en desperation”.

Istället för konkret analys av krisens orsakssamband får vi banala citat ur Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Det är förvånande också för en vänsterskribent. Han borde kunna hitta texter som bättre än Lenins hundra år gamla tankar kan förklara eller belysa de internationella sammanhangen och vad det är som gör en global ekonomi i samspel med en eurozon till en problematik som idag ter sig om inte omöjlig så svårlöst. Lenin kan ingenting säga om den situationen, och när författaren citerar honom blir det också med rader som är tömda på djupare mening. 

Monopolkapitalismens epok är vi sedan länge bekanta med och den imperialism Lenin ser som dess högsta stadium ter sig i backspegeln också den alltför bekant. Det som behöver analyseras nu är just den världsomfattande och sammantvinnade ekonomins mekanismer. Vad är det som utlöser en djup ekonomisk kris i en världsdel med gemensam valuta? Varför är euron ändå starkare än dollarn? Vad är den egentliga förklaringen till de asiatiska superekonomiernas snabba och stora framgångar. Jag tycker inte heller att bokens andra halva, som utspelar sig på Azorerna, egentligen säger något väsentligt om relationen mellan ”moderlandet” och dess lilla ”koloni” (i själva verket en autonom ögrupp tillhörande Portugal). Den process som pågår på Azorerna skulle förtjäna en egen djupgående analys. Här blir den mest exempel på hur man i en text kan frammana bilden av ”den ädle vilden”, här i moderniserad form, som ett alternativ till ”en utvald manlig teokrati”- ett uttryck han använder när han ska beskriva Salazarepoken. Också det faktum att tiotusentals portugiser idag flyttar till landets före detta koloni Moçambique berörs ytterst lite. I själva verket är fenomenet så intressant att det hade förtjänat både en berättelse och en analys eftersom det hänger intimt samman med den ekonomiska krisen.

Det förvånar mig också att Lundström nästan ingenting har att berätta om åren från 1974, från diktaturens fall fram till idag. Det är som om portugiserna just vaknat ur en nästan 30-årig dvala och nu ser att de är omständigheternas offer. Den bilden stämmer inte med verkligheten.  Men kanske blir det så om man som sanningsvittne betraktar det portugiska kommunistpartiets ordförande Fernanda Mateus, när hon säger: ”Fattigdomen i Portugal börjar i siffror hinna ifatt de mörka åren under fascismens styre”. Detta svårtolkade citat kopplar Lundström till sina egna ord: ”Rabatten är redan ansad för en ny brun våg i Europa.” (Jag kan inte heller låta bli att påminna om att PCP var det mest rigida, sovjetvänliga partiet av alla i den västeuropeiska kretsen, knappast ens överträffat av våra norrbottenskommunister i APK).

Jag tycker att Lundströms bok är ett exempel på hur lätt det är att publicera texter om bara författaren har rätt åsikter. Citatet ovan indikerar det. Med sitt märkliga metaforspråk säger Lundström det rakt på sak, vad som väntar oss är fascism, igen. Ett vänsterförlag borde förstås ställa stora krav på de böcker de ger ut. Boken är bedrövligt redigerad och det som kallas Notis förlag borde ta sig en allvarlig funderare på huruvida man ska ge ut böcker om man varken förmår redigera eller korrekturläsa det man skickar till tryck. På nästan varje sida hittar jag – nej, hindras jag av – stavfel, korrekturfel och avstavningar som är extremt synliga, som ”Finan-/skrisen”, ”Un-dvika”, ”ryg-/gdunkarna” och bet-/vivla”. Lundströms egenkomponerade ord och uttryckssätt borde också ha diskuterats före tryck, som ”molntjog” (ska det vara molnsjok?), ”gå folk ut huse” (menar han gå man ur huse?), ”dimlass”, "det vill mena" (det vill säga?), "vajar som ett snöre" eller ”reser pekfingret” (det finns många fler förstås). Kanske kunde man kategorisera de senare som nypoetiska, men i varje journalistisk text av det här slaget framstår de mest som underliga.

Nu verkar ändå Lundström kunna en del om Portugal. Jag är därför övertygad om att han har kapacitet att skriva en bok som möjligen förklarar ett och annat istället för att ytterligare mystifiera det.

3 kommentarer:

  1. En radiopratare på lokalradion i Göteborg är väldigt förtjust i Portugal och är ofta där.
    Han säger att portugiserna liknar svenskarna,kyliga utanpå men varma inuti.De unga portugisika männen är inte heller så påflugna på flickorna som andra syd-europeiska män.

    SvaraRadera
  2. Jag har läst att portugisiskan är som danskan.Lätt att förstå skriven text för spanjorerna men svårt för spanjorerna att förstå den talade portugisiskan.Då förstår spanjorerna bättre den talade italienskan.
    Ja det är konstigt att Lundström inte skriver om åren efter 1974.
    Åren 1974-75 var ju Portugal i centrum för Europas intresse.

    SvaraRadera
  3. Hej! Vet du vad radion/radioprataren heter?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.