Gregor von Rezzori: En antisemits memoarer. En roman i fem berättelser. (Förlaget 2244, med förord av Péter Nádas, översättning från tyskan av Ulrika Junker Miranda).

Gregor von Rezzori (1914-1998).

När man får sig tillskickad en bok med titeln En antisemits memoarer så ter det sig naturligt att första reaktionen blir att lägga in en historisk ironi i den. Inte kan det väl finnas en författare som utan minsta ironi bekänner sig som livslång antisemit? Jodå, det kan det. Han heter Gregor von Rezzori och levde åren1914-1998. Född i sägenomspunna Bukovina, i det som då var gränstrakt mellan Rumänien och Ukraina, och platsen som Elias Canetti talat om som möjligheten att vara medborgare i fem olika nationer under en livstid. Således en trakt som flyttat mellan de olika maktsfärerna och statsbildningarna utan att röra sig en millimeter i geografin. Författaren hade en österrikisk adelsfamilj som trygghet och identitet. Det innebar att han utan minsta ekonomiska bekymmer kunde röra sig otvunget i hela den tyskspråkiga sfären, han studerade i Wien och bodde under andra världskriget i Berlin, men hade också  bopålar i Bukarest och mot slutet av sitt liv i Toscana.

En antisemits memoarer utkom i original 1979. Den innehåller fem fristående berättelser som tillsammans skapar ett slags romanstruktur. Berättelserna är inte kronologiska, egentligen rör sig författaren där mellan barndom och vuxenliv ungefär så som våra minnen sorterar det väsentliga. De är extremt intressanta, skrivna på en vacker, blomstrande prosa. Så vitt jag förstått har boken både prisats och fördömts runt om i världen. Man ska ju vara tacksam för att någon ger ut den på svenska, eftersom varje verk från den trakten och tiden bidrar till vår förståelse av vad som skedde mellan de två världskrigen och de stora katastroferna, och hur en människa som levde då ser på det skedda utifrån  ett högst individuellt perspektiv, von Rezzori är en man som varken ber om ursäkt för eller närmare förklarar sitt eget judehat, han bara bekräftar att det finns och berättar om det, detaljrikt och levande, som om det vore den naturligaste sak i världen.

Varje berättelse har en tillägnan, det första bär Claudio Magris namn. Péter Nádas säger att boken präglas av en ”raffinerad sensibilitet” och att han ”skriver om mänsklig drägg som om ingenting hänt. Han låter inte det förflutna färgas av senare tiders omstörtande händelser, och därför genomsyras hans genomarbetade sensuella skildringar inte heller av skam eller skuld, som annan tysk efterkrigslitteratur.” von Rezzori är enligt Nádas en man som vågade ta strid mot falsk förbrödring och som kunde säga: ”Det enda värde som kunde försvaras på den tiden var att tillhöra offren.” Nádas konstaterar att boken, trots sina stora, ibland underhållande kvaliteter, är en ”djupt frånstötande bok, som saknar motstycke i den tyska efterkrigslitteraturen”.

Så kika då på ett avsnitt ur denna märkvärdiga bok och se hur det ser ut:

”Liksom Galizien hade Bukovina varit en del av den kungliga och kejserliga monarkin Österrike-Ungern, och efter dess sammanbrott 1919 avträddes provinsen till Rumänien, medan Galizien tillföll Polen. Men när man talade om ’polska judar’, essensen av framfusighet och social äregirighet, menade man inte bara judar från Galizien, utan i lika hög grad Bukovina-judar. Hos oss vimlade det av judar (… ) Även när de inte var direkt oförskämda var deras beteende skandalöst (…) Min far hatade judar, utan undantag, till och med saktmodiga gamlingar. Det var ett nedärvt och ingrott hat sedan urminnes tider, som han inte längre behövde motivera (…) Man tyckte helt enkelt inte om dem, i varje fall tyckte man sämre om dem än andra medmänniskor.”

Så skriver von Rezzori. Och så tänkte han och hans far. Vi vet vad resultat blev. Och ju mer jag läser i den här boken, desto bättre tycker jag mig förstå varför. Det finns vissa avsnitt i boken som är rent fysiskt obehagliga, som när han berättar om lekarna i barndomen och den uppvaknande sexualiteten i tonåren, då de judiska lekkamraterna och flickorna ju är omöjliga för honom att komma alltför nära. Han gör det med en flickvän och det plågar honom. Inte kan en arier älska en judinna? Han försöker skämta bort det, men det är ett faktum att han är så nedsänkt i det gift som judehatandandet är,  att han inte kan frigöra sig från det.

Ibland är det inte facklitteratur som ger den främsta inblicken i historiska skeenden. En antisemits memoarer är en skönlitterär bok som exemplifierar detta.