Gould-Systemet för Avskaffandet av Applåder och Alla Andra Manifestationer

'Demokrati, majoriteten har alltid rätt' hävdar någon. 'varför skulle en betalande åhörare förnekas rätten att uttrycka sin åsikt?' Förutom att de andra betalande åhörarna inte löst biljett för att höra hans åsikt, så måste man ta hänsyn till den akustiska psykologins märkliga lagar, enligt vilka en strategiskt placerade supporter eller belackare genom att vid rätt ögonblick nyttja lämplig röststyrka kan väcka ett kraftfullt eko från många hundra andra åhörare. - säger Glenn Gould i sin essä Bort med applåderna från 1962. Konsertpianist som han var på den tiden ansåg han att applåderna efter en genomförd konsert var en styggelse.

Han konstruerade Gould-Systemet för Avskaffandet av Applåder och Alla Andra Manifestationer, förkortat till GSAAAM. Han ville placera alla applådfria konserter på fredagar, lördagar och söndagar, vilka "har de främsta förutsättningar för att frammana ett passande vördnadsfullt sinnelag". Glenn Gould humor visade sig vara minst sagt verkningslös. Han vantrivdes så till den milda grad att han helt slutade att ge konserter. När jag tänker på Gould undrar jag hur det kan komma sig att så många författare envisas med att visa upp sig i varenda tryckt skandalblaska, varenda usel kvällstidning och i varje avskyvärt tv-program. Är längtan efter applåder så stor?

Bara två år efter att Gould skrev sin essä om applåderna lämnade han för alltid konsertlokalen. 1964, endast 32 år gammal, när han var som mest framgångsrik som pianist, lämnade han den.Han drog sig tillbaka till hemstaden Toronto och ensamheten i en studio för att idka det han kallade 'min kärleksaffär med mikrofonen'. Han angav sin leda över 'konsertcirkus och konkurrensmentalitet' som främsta skäl till sitt avhopp, samt 'publikens begär efter sensation och sadistisk voyarism.' Konsertbesökaren, skrev Gould, 'tycker jag som typ illa om, jag litar inte på honom, och jag vill inte ha honom som en vän. En konsertturné är musikens svar på en fängelsedom.'

Glenn Gould kan därför vara en förebild så god som någon för varje solitär människa. Hans mästerverk finns på skiva. Själv har han gått till evigheten. Men han är - just därför - mer levande än de flesta linslusar.