Blånad. Tystnad. Varken Cohen eller fadon, Schubert eller Rachmaninov

Det (jag) höll på att brista helt. Det (jag) var nära att gå sönder. För att skydda mig själv byggde jag ett pansar. Inte ens Leonard Cohen gick det att lyssna till mer. Inte heller fadosångerna. Inte Schubert och Rachmaninov. Jag hade bara ett val, att stanna bakom pansarväggen. När jag satt därinne och hade uppnått det stadium då ångesten blivit synonym med sömn eller tung, tung vila gick det att vänta ut tiden. Det var inte lätt, det var riktigt svårt. Men om Cohen sjöng och bad eller fadons spruckna moll malde i min bröstkorg ville jag bara gråta. Också hos Schubert och Rachmaninov grät jag. Det de skrivit blev min egen smärta. Överförd.