David Goodhart: The British Dream. Successes and failures of post-war immigration (Atlantic Books, april 2013)

Han grundade tidskriften Prospect 1995, han är direktör vid tankesmedjan Demos och en aktad vänsterdebattör i Storbritannien. Han har gjort många radioprogram för BBC och publicerat sig i de stora brittiska tidningarna, som Guardian och The Times.  Hans namn är David Goodhart och har just publicerat en bok som skakat om den brittiska offentligheten. Om Goodhart tidigare var känd som en klassisk vänsterliberal i synen på invandringen och multikulturen – det vill säga i huvudsak positiv och tillhörande det sociala segment som blundat för alla problem – kommer han nu snarare att bli känd för en helt annan och mer realistisk bild. Hans bok heter The British Dream och handlar om det som underrubriken sammanfattar i orden ”Successes and failures of post-war immigration”.  En islamkritisk debattör som Paul Weston har skällt ut Goodhart för hans ställningstaganden och frågat sig varför det tagit honom så lång tid att erkänna multikulturens problem, med orden:

”The mental resemblance of modern day left liberals with foolish children is routinely observed on a daily basis, and quite magnificently so in the instance of one David Goodhart, a left liberal who has only recently become aware that flooding Britain with inassimilable Third Worlders might turn out to be just as dangerous for an entire country as an unguarded electric socket is to a child.”

Läser man boken kommer man snart till slutsatsen att Westons hårda angrepp ter sig orättvist. Varje människa som närmar sig en problematik och sedan omvärderar sin egen syn är värd att tas på största allvar. Varje samhällsförändring kommer sig av frispråkighet i debatter. Goodhart tillhör en brittisk krets som i allt högre grad talar klarspråk.

The British Dream är en bok som förtjänar många läsare, inte minst därför att den är så omfattande både tidsmässigt och ämnesmässigt. Goodhart börjar sin historik med de första stora invandrarvågorna från 1948 och fram till 1992. Perioden på trettio år mellan 1962 och 1992 diskuterar han utifrån konflikterna och anpassningsmöjligheterna. Innan dess har han satt in den brittiska utvecklingen i en ram som handlar om globaliseringen och invandringens ekonomi. Den andra vågen placerar han åren 1997 fram till idag. Övergripande finns den nationella frågan – identitet, social samhörighet, språk, kultur – i relation till multikulturens förväntade parallellsamhällen.

Goodhart talar om olika former av multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk, kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna normerna.

Han visar hur den ideologiska överbyggnaden ser ut. I politiska tal har brittiska ledare vänt sig till invandrargrupper, lovprisat dem och ”tackat för vad de bidrar med”. Goodhart finner det kuriöst och skriver: ”Politiska ledare tackar knappast befolkningen i Cheshire för deras bidrag” – underförstått att man inte behöver flirta på det sättet med engelsmännen själva.

Vad är då grundproblemet med massinvandringen. Goodhart svarar klart och tydligt:

”Storbritannien har haft för mycket av den, för snabbt, särskilt de senaste åren, och det mesta av den, särskilt beträffande de minst välmående, har inte inneburit någon uppenbar ekonomisk fördel.” 

Invandringen är alltså inte ens ett nollsummespel, utan en stor ekonomisk belastning på landet som ska bära den.

Med introducerandet av multikulturen har England sedan 1980-talet utvecklat parallellsamhällena. Detta har gjort det allt svårare för vanliga britter att se att de skulle tillhöra samma samhälle och dela erfarenheter och intressen. Detta gäller särskilt gentemot de muslimska parallella samhällena, påpekar författaren. Problemen är störst i de före detta industrisamhällena, i norra England, i Midlands, liksom i östra London. Redan det faktum att de kashmiriska pakistanierna kommer från efterblivna jordbruksområden och att de oftast är analfabeter är ett stort problem i sig. Och så närmar han sig det brännande i situationen, det som både för britter och svenskar varit tabubelagt:

”Delar av det vita arbetarklass-England har (…) under de senaste årtiondena känt att de blivit ersatta av nykomlingarna inte bara på delar av arbetsmarknaden utan också i själva den nationella berättelsen. ”

Människor behöver känna sig värdefulla och efterfrågade. De som tillhör den vita engelska arbetarklassen gör varken det ena eller det andra, konkluderar Goodhart.

I avsnittet ”How Multiculturalism Changed its Spots” gör han några mycket intressanta reflektioner kring det som särskilt utmärker Storbritannien: landet har ingen skriven grundlag. Och, säger Goodhart, det finns heller ingen explicit nationellt omfattande multikultur-politik. De två omständigheterna må hänga samman, men min egen syn på fenomenet är att ett utmärkande drag är just att man kan fylla det med vilket innehåll man vill, bara man inte kritiserar det. Goodhart säger att ”Det handlar alltjämt mer om en attityd än om politisk filosofi”, som när Tony Blair sammanfattade med orden ”The right to be different, the duty to integrate”.  Goodhart själv har en bättre sammanfattning, då han säger att multikulturen oftast presenterar sig med storslagna liberala uttalande från människor som vet väldigt lite om vad som händer i verkligheten.

En mycket viktig aspekt är det faktum att religionsfrågorna spelade i princip noll roll fram till 1980-talet. I och med fatwan mot Salman Rushdie kom de människor man tidigare betraktat som ”utlänningar” i största allmänhet att bli sinnebilden för hur islam konfronterar det moderna, liberala samhället. De kashmiriska pakistanierna i norra England satte agendan då de krävde av engelsmännen: ”byt ut er tradition av yttrandefrihet för att tillfredställa oss.”

Dessa muslimska krav blev betydligt svårare att ta till sig. Konfrontationen fanns inbyggd i dem. Men, säger Goodhart, de flesta britter ställde upp till försvar av de egna traditionerna och av Salman Rushdie, ”including Margaret Thatcher”. Här är jag osäker på om han inte ändå skönmålar. Nog minns man från Rushdieaffären och den iranska fatwan att många av hans kollegor ville ge honom och inte mullorna i Iran skulden för det som hände.

Jag vill påstå att The British Dream är en bok som fyller igen många kunskapsluckor och som skulle fungera mycket bra för människor som fortfarande ställer upp på den förda politiken men kanske anar att något är fel. Goodhart talar direkt till dessa människor, med grundliga argument, väldokumenterade exempel och en personlig ton.