Bra konst eller bara "bra konst"

Pappa i ateljén mitten av 1960-talet, när han målar den stora Karnevalsviten

"Bra konst är det som konstvärlden uppfattar som bra konst", skriver Lars Vilks i sin bok ART. Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet, den internationella samtidskonsten (Nya Doxa förlag, 2011).

Min far finns inte i livet längre. De sista åren skapade han märkvärdigt vackra bilder i datorn. Han kallade dem monotypier och det var det sista han ställde ut (två gånger på två olika gallerier). Jag minns mycket av vad han har sagt, och jag kan placera hans ord rätt så exakt i olika tider. En gång, ungefär för tio-tolv år sedan sa han: "Jag längtar så tillbaka till det klassiska måleriet. Jag undrar om dagens installationskonstnärer kan måla."

En av pappas oljemålningar som betydde mest för mig. Motivet är hämtat från ett hem i dåvarande Jugoslavien. Han ville visa att ikonerna fanns på väggarna även under den kommunistiska epoken. En konstkritiker på Sydsvenskan, Nanne Bråhammar, skrev att tavlan med glödlampan "symboliserade upplysningen ljus i kontrast till religionens mörker." Pappa skrattade gott åt de orden, och sa: "Hon ser tydligen inte att lampan är släckt." Så kunde Jugoslavien te sig i mitt barndomshem. Om jag är rätt informerad hänger denna målning nu i min yngste sons hem.

Här ser ni min far 1970. Jag minns förstås vad hans hängande skulptur var för en. Den var en av många varianter på hans besatthet av Mateo, den vanställde tidningsförsäljaren i Dubrovnik. Jag har tre fina grafiska blad på väggen här hemma med samma motiv (man ser dem i bakgrunden på bilden). Men här är han med skulpturen (papier-mâché). Bilden är tagen när han ställde ut hela Mateo-sviten på Ystads Konstmuseum 1970. (Med stort tack till min bror Ingemar som har skannat in bilderna till mig).

 

Här nedan fler Mateo-motiv i olja: