Det förflutnas mörker och framtiden

Hur har det gått för det nya, förenade Europa? Jag skulle vilja påstå att det gått käpprakt åt - nationalism! Den giftiga, all tankeverksamhet förgiftande nationalismen är idag steget före allt annat. Det är förstås en återvändsgränd, men vad som sker där inne vet vi ännu inte så mycket om. Vad vi kan göra är att bekanta oss med forna tiders återvändsgränder och se hur det där har slutat. Det är sannerligen ingen uppmuntrande lärdom. De grekiska nazister som nu kallar sig Gyllene gryning kanske sammanfattar det hela: ras och religion, etnicitet och öppet krig. Vad vi bäddade för står snart alldeles klart. Det tror jag också denna febriga, värkande påsk. Jag återvänder därför till en bok jag ägnat tid åt många gånger.

Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism. Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering.

En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egentligen självklara, egna rätten. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv givit oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen.

Sammanstötningen mellan de två krafterna kommer att bli våldsam. Det är den redan, i den meningen att yttrande- och tryckfrihet inte längre är en självklarhet och därför att mötesfriheten hela tiden ifrågasätts. Att stå emot framtidens mörker kan se ut som en patetisk gest. Ja, det kan rentav uppfattas som en "reaktionär" handling eftersom varje blick bakåt idag betraktas som en handling i mörkrets tjänst. Problemet är att de som betecknar sig själva som hoppet, ljuset och framtiden har samma program skrivet i sin inre kod: död och förintelse. Jag önskar därför att jag kunde läsa Lukacs som om inte den förbindelsen mellan det förflutna och framtiden funnes. Men det är en omöjlighet.