Avsnitt fem Statsministern mördad, Luciabeslutet är fattat och invandringen från de muslimska länderna börjar öka. Jordbruket har blivit industri och förorterna blir getton

Idag torsdag utkommer Dispatch International med nummer 11. Där publiceras femte avsnittet av min artikelserie. Det gör det här i bloggen med. Sedan kommer nummer sex och sju samma torsdagar som i Dispatch, det vill säga nästa torsdag (21/3) och torsdag om två veckor (28/3). Viktigt att påpeka för den här serien - både bakåt och fortsättningsvis - är att den förstås inte gör minsta anspråk på att täcka in allt av vikt. Här finns varken den stora gruvstrejken 1969 eller studentrevolten 1968 med. Här finns inte ens Sverige inträde i EU diskuterat och inte heller valet om eurons vara eller inte-vara som svensk valuta. Se serien som ett försök till nedslag i händelser och epoker från 1945 fram till idag.

Med stor brutalitet slog hans militär ner Solidaritet.

1980-talet går stapplande in i det nya årtiondet. 1986 har Olof Palme mördats på öppen gata, och trots till synes massiva insatser tycks hela mordutredningen sjabblas bort. Landet styrs av en snabbinkallad Ingvar Carlsson, mer teknokrat och grå bakgrundsman än statsman. Hans regering ska leda landet den sista sträckan fram till valet 1991 då socialdemokraterna tappar fem och en halv procent av väljarstödet och regeringen Bildt tillträder.

Flyktingar kom under denna tidsperiod från Polen där militären redan 1981 slagit ner på folkets frihetslängtan. Vi tog emot dem med glädje, vi delade värderingar med dem och hade en förståelse för hur svårt de hade det under kommuniststyret. Många svenskar, också jag själv, gav fackföreningsrörelsen Solidaritet vårt stöd.
Flyktingar kom också från Libanon (främst palestinier), Iran (undan det muslimska prästväldet), Chile och Turkiet. Av fyra länder/nationaliteter som utmärker sig är det alltså tre som är muslimska.

Khomeini drev iväg flyktingar till Sverige

 När de katastrofala Balkankrigen börjat med Serbiens anfall på Kroatien 1991 utlöstes nästa stora flyktingvåg. De allra flesta som kom under 1990-talet är så kallade bosniaker (enkelt uttryckt bosniska muslimer, varav många är sekulära) som flytt det allt mer spridda kriget, där serber och kroater stred mot varandra på bosniskt territorium samt gemensamt angrep bosnierna 1992 – 1995, samt albaner från det allt mer spända Kosovo, där det åren 1998 och 1999 utvecklades till fullt krig och ett dramatiskt NATO-ingripande med flygbombningar av Serbien och de serbiska ställningarna i Kosovo.

Det långsiktiga problemet blev att människor från dessa länder fortsatte strömma till Sverige, trots fred och återuppbyggnad. Många av dem hade förstås hänvisat till familjeåterförening. Vi vet att just det ordet ska komma att användas flitigt också under 2012.

Strax innan, år 1989, fattade regeringen Carlsson ett beslut för att hejda strömmen, det har kommit att kallas ”Luciabeslutet”. Sverige skulle bara ta emot av FN definierade flyktingar samt människor med ”särskilt skyddsbehov”. Två år senare, när en borgerlig regering kommit till makten upphävdes beslutet. Carl Bildt var ytterst ansvarig för det, i sin egenskap av statsminister.

Bosnienkriget ledde till rekordstor flyktingström

UNHR-statistik säger oss, att mellan 1984 och 2003 sökte 458 880 människor asyl i Sverige. Det intressantaste för den period jag här skildrar, det vill säga fram till det att fredsavtalen sluts för de olika Balkanfolken – det skedde 1995 - 1999 -  är just siffrorna från de länder som var indragna i krigen. De största grupperna asylsökande under den här perioden kommer från forna Jugoslavien, 172 204 personer varav 52 598 från Bosnien - Hercegovina och 90 775 från Serbien och Montenegro och resterande antal från andra delrepubliker och provinser i före detta Jugoslavien. Hur många fick ja på ansökan? Migrationsverket svarar: ”I Sverige fick drygt 100 000 f.d. jugoslaver, företrädesvis bosnier, ett nytt hemland.” Jag utgår därmed ifrån att drygt hälften av de sökande fick stanna i vårt land.

Låt oss kort titta på några andra samhällsförändringar som var både dramatiska och djupgående, även om de skett mer eller mindre i det tysta.  Något av de viktigaste var den totala avvecklingen av familjejordbruken som vid denna tid måste betraktas som en i princip fullbordad politik. Jordbruk hade nu blivit storindustri som med bidrag och regler styrdes från EU. Hur borde en oberoende nation hantera sitt jordbruk? Man kunde tycka att behoven för dagen och för krislagren skulle tjäna som måttstock för ett välmående jordbruk. Det kallades förr självförsörjning och sågs som högsta moraliska och politiska plikt. Idag är det blanketterna och stödordningarna från EU som styr både vad som odlas, hur det odlas och när marken ska ligga i träda, vilka djur man får respektive inte får ha och vilka mått stallarna ska ha. Bara stora företag klarar att hantera sådant. Småbonden kan rimligen inte göra det.

Så här små behövde gårdarna inte vara för att dö i vår tid.

En påtagligt intressant företeelse var debatten om ”finansvalpar” och snabba klipp som började 1987. Så här i efterhand tycker jag att man kan betrakta den debatten som ett uttryck för det vi nu kan konstatera som ett faktum, nämligen att de ökade klyftorna i Sverige då började synas på allvar. De rika blir oförskämt rika medan de fattiga blir allt fattigare. Med det syftar jag främst på alla de arbetslösa eller ensamstående svenskar som kämpar för att få pengarna att räcka till hyra, el och mat. De är många i vårt land. De har, som människor i asylkön, varken fri tand- eller läkarvård, de får inga laddade ICA-kort eller gratis busskort. De får snällt använda det som finns kvar när räkningarna är betalda.

Den statliga godhetsmoralen tog sig allt fler uttryck. Feminismen blev statsreligion. Också de gamla herrarna i partierna anslöt sig och klistrade ordet feminist i pannan på sig själva (och själva riksfeministen skulle så småningom Göran Persson bli).

Förorterna som byggdes på 1960- och 1970-talen blev alltmer etniska getton eftersom de svenska hyresgästerna valt att fly. Områdena präglades av klan- och gängstrider, narkotika- och vapenhandel, bränder och våldtäkter. Hur skulle det ha kunnat gå annorlunda?  Jag har själv levt i ett par storstadsgetton. Livet där är inte värdigt en normal familj. I samma takt som de svenska familjerna lämnade landets alla Rosengårdar, Rinkebyar, Gamlegårdar och Angeredar från syd till nord, fylldes de tomma lägenheterna på av flykting- eller invandrarfamiljer. Sverige skulle efter det aldrig mer bli sig likt.