Värk och vetenskap

Foto: Astrid Nydahl

Det har nu gått nästan ett år sedan jag påbörjade den tredje cellgiftsbehandling för psoriasis och följdsjukdomen psoriasisartrit. Den första behandlingen varade i drygt ett kvartal. Den andra behandlingen slutade med att jag blev inlagd på sjukhus sedan jag på grund av ett missförstånd gällande doseringen förgiftats allvarligt. Det var en lärorik tid. Mina slemhinnor var helt förstörda, såväl i munnen som i inre organ. Min läkare inpräntade i mig: "Nu vet du varför det heter cellgifter", och det är förstås ingen risk att det misstaget upprepas. Nu har jag sedan vintern-förvåren 2012 varje vecka tagit min dos Methotrexate. Det märkvärdigaste av allt är att det fungerar. I somras hade jag nästan inga hudutslag alls på armarna och i hårbottnen. Sommarens ljus i kombination med medicinen fungerade mycket bra. Artriten har blivit så pass mycket mildare också vintertid, att jag utan besvär kan gå lite längre sträckor. Vintern brukar vara ett helvete med artriten annars, det är framför allt knäna och fötterna som tar stryk. En enda synbart förstörd tå har jag (läkaren kallade det för korvtå, om inte annat så kan ju ordet roa barnbarnen), den försöker jag låta bli att tänka på. Artriten är ju en serie kroniska inflammationer i lederna.

Den här lågdosbehandlingen med cellgifter kräver förstås regelbundna kontroller. Levern kan ju skadas, men det har inte hänt än. Mina värden är bra vid varje kvartalsundersökning. I mars är det dags igen. Den dryga månad som återstår fram till dess ska jag både promenera och göra annat som innebär rent fysisk rörelse. Det är en fröjd att kunna känna tacksamhet över den vetenskapliga utvecklingen rörande mediciner. Jag är tacksam varje dag jag stiger upp och efter vissa nödvändiga startmetoder kan använda händerna att skriva med - trots att det varje morgon gör ont de första timmarna - och benen till att gå med. Så nu går jag och gör mig förmiddagens fika.