Köpenhamn. Första korta rapporten

Lars Vilks. Foto: Astrid Nydahl

Lars Vilks föreläste igår. Det blev inga kravaller, inga människor skadades och det sades inga elakheter. Varför? För att hans föreläsning ägde rum i Köpenhamn (i Malmö hade den med största sannolikhet orsakat så kallade "anti-fascistiska" motdemonstrationer - som om en föreläsning vore en "demonstration" - med ruttna ägg och tomater). Visserligen var säkerheten på högsta nivå. Utanför lokalen - Krudttønden på Østerbro - vaktade en handfull poliser och inne i lokalen blev vi alla kroppsvisiterade av danska säkerhetspolisen PET, och Lars Vilks hade sina Säpo-vakter med. Av det drog vi samma slutsats som Mikael Jalving gjorde från scenen: vi befann oss i Köpenhamns säkraste lokal. Och som vi var i denna stad fanns det förstås en bar öppen där man kunde inhandla öl, vin och andra drycker. Inte ett glas var torrt.

Foto: Snaphanen

Nu är det ju så att en handfull människor i Danmark - de representerar ett brett politiskt och kulturellt fält - bildat en stödkommitté för Lars Vilks. Jag skrev om dem när de påbörjade sitt arbete. På torsdagskvällen hade de sitt första offentliga möte. Det var en märkvärdig blandning av människor från tre länder i en mer än fullsatt lokal. Främst danskar - förstås - men också ett norskt gäng och en handfull svenskar. En av norrmännen var Hans Rustad från Document.no och han skrev en väldigt fin text om arrangemanget:

"Vilks står alene på sce­nen, bok­sta­ve­lig og i over­ført betyd­ning. Han hol­der opp et speil for offent­lig­he­ten, spe­si­elt den mediale og kul­tu­relle eli­ten, og spei­let for­tel­ler dem at dom er i ferd med å bli tokiga: man kan ikke ustraf­fet bøye seg for voo­doo hvis man er kunst­ner. Den etter­gift, den inn­røm­melse som trus­lene repre­sen­te­rer, vil lang­somt för­lama den kunst­ne­riske evnen: den för­la­ming er syn­lig så lenge Vilks hol­der på med sitt pro­sjekt, han blir et brenn­punkt for den. Pro­ses­sen kom­mer selv­føl­ge­lig til å pågå selv om Vilks skulle for­svinne en dag. Det er ikke ham der set­ter den i gang. Han syn­lig­gjør den bare."

För oss blev detta första chansen att möta en större grupp danskar som funnits som samarbetspartners under så där fem-sex år. Den främste av dem är min numera nästan dagligen samtals- och samarbetsbroder Steen på Snaphanen. Vi två har främst kanske en gemensam plattform i litteraturen. Han är en mycket fin fotograf och jag använder ofta hans bilder här i bloggen. Mina texter finner också sin väg till Snaphanen där jag fått en mycket stor läsekrets.

Bland de andra jag mötte, hälsade på och/eller samtalade med under kvällen fanns författaren och journalisten Mikael Jalving, författaren Helle Merete Brix (som står för samordningen i Lars Vilks-kommittén), teologen och viceordföranden i danska Trykkefrihedsselskabet och redaktören för tidskriften Sappho, Katrine Winkel Holm, hennes far, prästen, teologen, författaren och före detta Folketings-ledamoten Søren Krarup, Barbro Bergner från Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet, konstnären och journalisten Uwe Max Jensen, Filippa från Malmö, de två ledamöterna av Lars Vilks-kommittén, Jaleh Tavakoli och Farshad Kholghi. Och många fler, förstås.

Att arrangemanget ägde rum på årsdagen av fatwan mot Salman Rushdie var förstås ingen tillfällighet. Lars Vilks har också ett pris på sitt huvud.

Mikael Jalving (till vänster) och jag diskuterar med Barbro Bergner i en paus. Foto: Steen, Snaphanen

Sappho har lagt ut en liten film. Och danska TV2-nyheterna sände från arrangemanget medan det pågick. Jyllands-Posten rapporterade, bland annat detta:

"Krudttønden meldte om fuldt hus, og enkelte måtte endda undvære foredraget, da der simpelthen ikke var plads. Selvom der var mulighed for at debattere med Lars Vilks, var de fleste tilskuere mødt op i ren sympati for at høre hans historie. De fandt hans situation urimelig, og der var egentlig ikke så mange spørgsmål."

Foto: Thomas Nydahl

Trots att jag delar skånsk hemvist med Lars Vilks var detta första gången jag mötte honom. Det blev ett fint möte med gott samtal som lovar mer. Att bortom den svenska censurkulturen möta människor man delar någon form av grundläggande mänsklighet med är alltid lika uppmuntrande och befriande.

Här skriver Lars Vilks själv om kvällen.

Jag återkommer förmodligen med mer. Men jag stannar här så länge. Använd länkarna jag gjort, så får ni mer att läsa och/eller se.