Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat, och Familjeband

Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat (Tranan, översättning av Örjan Sjögren), Familjeband (Tranan, översättning av Örjan Sjögren, Marianne Eyre och Arne Lundgren).

Det finns en alldeles unik stil i Clarice Lispectors prosa. Hon kan överraska mitt inne i en mening. Om någon lägger upp en bit tårta, blir den plötsligt en symbol för den väntande döden: ”Den första biten var uppskuren, den första spaden jord hade slängts upp…” som det heter i novellen Födelsedagen i samlingen Familjeband, en grotesk, förvriden familjesammankomst där mamma och farmor ska firas på 89-årsdagen.

I sin tystnad behandlas hon både respektlöst och med försummelse, men inne i henne maler helt andra tankar. Hon inser att hon föraktar sina egna, när hon ser hur de beter sig. ”De liknade råttor som knuffas med varandra.” När hon ber om ett glas vin blir hon tillrättavisad, ”tror du verkligen det är bra för dig” och då säger hon till de församlade:

”Kom inte med något ’farmor lilla’… åt fanders med er allihop, ni är några riktiga nollor och våp allesammans. Ge mig ett glas vin, Dorothy befallde hon.”

Men det är inte bara i sådana drastiska ögonblick hennes prosa lyfter i egensinnighet. Hennes hela sätt att uttrycka sig är speciellt, som i romanen Nära det vilda hjärtat. Låt mig ge exempel:

”Jag känner vem jag är och känslan har lagrats i övre delen av hjärnan, på läpparna – särskilt på tungan – armarnas yttersta skikt, och den rinner även inne i mig, djupt inne i min kropp, men var, var egentligen, det kan jag inte säga. Smaken är grå och något rödaktigare, i de gamla delarna lite blå, och den rör sig långsamt som gelatin.”

Denna språkligt så mogna och medvetna roman utkom redan 1944 och var Lispectors debut. Då var hon några och tjugo. Man förundras men förvånas inte över hur författarskapet utvecklades. Det är glädjande att kunna konstatera att förlaget Tranan tagit sig an det. Novellsamlingen Familjeband är en första komplett utgåva, om jag förstått det rätt. Redan 1943 började den skrivas, den utkom 1960 och en första svensk översättning kom 1986, men som omslagsfliken konstaterar, ”utan att uppbåda något större intresse från vare sig läsare eller kritiker.”

En hel del av de tidigare översättningarna finns med i denna volym, men nog är det Örjan Sjögrens nyöversättningar som skimrar alldeles extra. Han har en förmåga att fånga det portugisiska språkets rikedom. Han får Lispectors egenheter att se så naturliga ut också på svenska.

Man skulle kunna säga att det är familjelivets avigsidor som utgör tema i båda dessa böcker. Lispector tittade på det, som om hon befann sig utanför, som om hon utförde laboratorie-experiment med mammorna, papporna och barnen. Och som de beter sig, vilket ju redan födelsedagsbarnet ovan kunde konstatera. Men det är inte bara i de slutna miljöerna, hemmen och rummen, hon fångar dem. Här finns till exempel en kuslig novell om en femtonårig flicka som kapslar in sig, men som i en gränd, på väg hem, råkar ut för något hemskt. Ändå svävar man som läsare i osäkerhet om hon verkligen gör det, eller om alltsammans bara är en fantasi.

Om författarinnan kan du läsa här. Och här. Bloggaren Bernur, Björn Kohlström, har skrivit en hel del klokt om Lispector. Och här med. Och här i en understreckare i Svenska Dagbladet.