Arvsmassa och likbränning

Richard Dawkins. Foto: SVT

Söndag med första avsnittet av Richard Dawkins nya serie om livet, döden och det genetiska arvet. Det är vetenskapligt grundade program som detta, som gör att man trots allt är glad att ha tillgång till televisionen. Dawkins reser genom människans religionshistoria med ett milt leende, och när han väl proklamerat sin ateism tar han sig an människans olika metafysiska traditioner med både värme och respekt. Det som gjorde starkast intryck på mig i första avsnittet var ändå den avslutande halvan där han låtit analysera sin egen arvsmassa. Förklaringar kring sjukdomar och egenheter förde mig in i just den del av livet som mer kan förklaras av arv än av miljö. Inte nog med att analysen kunde visa att du har liten eller stor risk att få lungcancer av rökningen, den kunde också visa att ditt sätt att röka styrs av arvsmassan (huruvida du drar långa, djupa bloss eller om du röker cigaretten mycket nära slutet). Jag tänkte förstås på alkoholen och hur den tycks styra oss som blivit beroende, mer än vi styr den. Jag kan med hur stor portion allvar som helst bestämma mig för att dricka bara ett glas vin till en måltid. Men inom mig finns just denna genetiska kraft som är beroendets grund och som gör att jag dricker ur hela flaskan. Inget kan stoppa mig. Just därför är det bättre att helt avstå. Det beslutet kan fattas, men det är inte alltid säkert att det räcker för att klara avståendet.

Dawkins besökte också platser runt om i världen för att berätta om hur olika religiösa traditioner ser ut. Hans besök i indiska Varanasi visade hur hinduismen får likbränningarna att bli synnerligen banala och icke-sentimentala; det som eldas upp är fysiska lämningar som saknar varje samband med den person som levde. Att i floden omges av de brända kropparnas aska tycktes inte bekomma någon.