Gästblogg av Anna Wahlgren: Är jag galen?

Anna Wahlgren har efter helgens tumultuariska medverkan i Skavlan skrivit ett öppet brev som jag här publicerar. Jag är själv förälder till fyra döttrar och två söner och tror mig alltför väl veta hur svårt det kan vara. Därför publicerar jag här hennes öppna brev. 

Är jag galen?

Är jag galen? Ja, det kan man faktiskt undra. Om jag inte kände mig själv och läste de senaste dagarnas tidningar, skulle jag nog vara benägen att hålla med. En rasande mor som med frätande hat bemöter dotterns bok om omsorgsbrist i barndomen! Det kvalificerar för galenskap. I tidningarna och på TV finns sensationella löp, lösryckta citat, bortklippta meningar, sammanställningar jag inte alltid känner igen. Att jag för gemene man – och kvinna - framstår som galen, är inte så konstigt.

Är jag arg för att min dotter skrivit en bok som till stora delar handlar om hennes barndom?  Givetvis inte. Det har hon all rätt i världen att göra. Jag har själv skrivit om mitt liv, så det vore både dumt och oklokt av mig att ifrågasätta min dotters rätt att göra detsamma.

Är jag utan förmåga att inse och ta till mig att min dotter har lidit i sin barndom? Nej, den inlevelseförmågan känner jag, i smärta, att jag har. Det är fruktansvärt att läsa om hur min dotter mått dåligt och varit rädd, och hur mina inte alltid särskilt kloka val har kommit henne till skada. Med facit i hand är det lätt att se att jag varit omdömeslös. Det är många val i livet jag önskar jag aldrig hade gjort. Det är mycket jag borde, och skulle, ha gjort annorlunda. Men jag kan inte ändra på det som varit, och det kan ingen. Jag kan bara beklaga att jag brustit i min uppgift som förälder. Som de flesta mammor försökte jag göra så gott jag kunde. Som de flesta föräldrar lyckades jag inte alltid leva upp till mina (höga) ambitioner.

Har jag därmed utsatt min dotter för omsorgsbrist? Misshandel? Vanskötsel? Låtit sexuella övergrepp begås mot henne, uppmuntrat dem, ja, till och med initierat dem?

När man läser tidningarna och hör alla som tvärsäkert uttalar sig, kan det verka som om det förevarit rättssak, förhörts vittnen och lagts fram bevis. Att sanningen en gång för alla fastställts. Att jag är dömd för att ha gjort det min dotter hävdar i sin bok.

Jag vill påminna om att det är påståenden i en bok. Vem som helst kan påstå vad som helst i en bok, men det blir inte sanning av den anledningen. Det tryckta ordet har inte den makten. Förläggaren säger att han har granskat sanningshalten i min dotters bok, men erkänner senare att den granskningen begränsat sig enbart till min dotters uppgifter.

Tycker jag att min dotter ger en sanningsenlig bild av sin barndom? Nej, det tycker jag inte! Mycket av det hon skriver känner jag igen mig i och har också härlett i min egen bok, Sanning eller konsekvens. Mycket av det hon skriver är inte sant. Det är faktiskt lögn. Jag kan inte veta varför hon väljer att ljuga om så mycket i sin barndom som direkt berör mig, men jag har mina misstankar.

Är jag arg för att min dotter ljugit om mig i sin bok? Ja, nu är jag arg! Jag har blivit heligt förbannad till slut. Den känslan har varit dominerande de senaste två månaderna, och den har rest mig. Den är, anser jag, sund.

Direkt efter att mitt barns bok publicerats var jag för chockad och förtvivlad för att kunna göra annat än försöka överleva. Sedan skrev jag Sanning eller konsekvens och bemötte allt, för rättvisans skull men också för kärlekens. Har jag nu uttalat mig krasst och rasande, som det braskande påståtts i media, är det för att jag anser mig, och är, både beljugen och brottsanklagad.

Har någon någonsin träffat på en brottsanklagad som ryckt på axlarna och sagt att ”äsch, det gör väl ingenting om folk tror att jag är skyldig”?

Om man inte ser mina uttalanden i ljuset av detta, då förstår jag att jag framstår som galen. I de allra flesta fall är det normalt att en människa vill försvara sig, när någon farit med osanning om henne. I de allra flesta fall tycker världen det är fullt förståeligt att hon vill försvara sig.  Ja, det är faktisk en rätt hon har.

Om hon nu inte råkar vara mor till den som far med lögn. Två saker händer när ett vuxet barn offentligt konfronterar sina föräldrar med en barndom hon eller han förkastar:

a)    Barnet blir trott. Ingen ställer frågan, eller kommer på tanken att ställa frågan, om det som berättas verkligen är sanningen och ingenting annat än sanningen. Det tas för givet. Barnet i berättelsen kan förvänta sig sympati och bara sympati.

b)    I samma stund förlorar barnets föräldrar all rätt att både förklara och försvara sig. Skulle de ändå höja rösten och göra ett försök, blir de misstrodda. Historien är full av föräldrar som inte orkat försöka ens, utan dragit sig undan offentligheten för gott. Eller som förlorat sin heder för världen och de efterkommande, om de skulle hunnit dö innan de skandaliserades.

Jag känner mig beljugen. Jag känner mig utan rätt att försvara mig, därför att jag genom försvaret av mig själv, i offentlighetens ögon, börjat ”hata” mitt barn. Jag har läst det många gånger på senaste tiden. Ett barn får hata sin förälder, men en förälder får aldrig hata sitt barn.

Jag hatar inte mitt barn. Jag älskar mitt barn. Att jag blivit beljugen av henne betyder inte att min kärlek till henne är borta. Mödrar ger sina barn livet. De vill dem ingenting annat ån det bästa, och kärleken dör inte. Det är mitt barns handling jag reser mig emot, ja, tidvis rasar mot.Jag rasar mot lögnerna.

Från början hade jag tänkt ”rasa” hemma, ensam, inte offentligt. Jag ville inte ha detta ovärdiga skådespel vi nu alla befinner oss i. Jag tänkte att folk kommer att förstå, folk kommer att se att det måttlösa elände min dotter målar upp och det hat hon bedyrar i sin bok är så stort, att rimligheten själv måste sätta sina frågetecken tillsammans med sunda förnuftet.

Men det hände inte. Det som hände var a) respektive b). Barnet blev trott och jag blev misstrodd. Jag blev dömd ohörd.

Min familj är slagen i spillror. Jag har förlorat tre barn i detta. Vänner och läsare har försvunnit. Barnaboken har avrättats i land efter land av skandalhungriga journalister. Mina försörjningsmöjligheter har strypts. Min förlorade heder ska vi inte tala om. Så nog har jag alla förutsättningar att bli galen!

Men är jag galen? Eller försvarar jag mig?

Jag är brottsanklagad. Har jag rätt att försvara mig? Trots att jag är mamma? 

Stockholm den 3 februari 2013

Anna Wahlgren

Copyright: Anna Wahlgren (publiceras här med tillstånd av författaren) Även publicerat på Aftonbladet.se 4 februari 2013